torsdag 3 januari 2019

Depression - vaket görande och ickegörande



En spännande sak som jag tror att det flesta konfronteras med när det gäller advaita, eller non dualistiska filosofier är en upplevelse av att det mänskliga görandet blir en issue, ett problem, eller åtminstone en förvirring i något skede.

Många som upplevt ett så kallat uppvaknande upplever perioder av total förvirring. Inte minst när det kommer till mål, mening, syfte och planering. Plötsligt känns de gamla drivkrafterna dammiga och inte alls lika spännande. Kanske faller strävan efter mer pengar ihop, mer status, mer prylar ihop. Kanske faller ännu fler saker ihop, känslan av att vara på väg någonstans kan försvinna, önskan om att utvecklas, önskan om att hjälpa andra, eller till och med önskan om att hjälpa sig själv kan faktiskt falla ihop fullständigt. När det blir sett att allt är som det ska, att varje snöflinga faller på rätt plats, eller att nuet är fullständigt och fullbordat – varför då fortsätta sträva? Många snubblar också en aning på målsnöret och glömmer bort att detta är effekter av ett uppvaknande, inte något att sträva efter för ATT vakna. I detta skapas lätt ett idealvarande som utesluter syfte, görande och mål för många. Och att leva upp till det idealet blir viktigare än det som kanske initierade sökandet från början, vilket så klart är individuellt från person till person.

Samtidigt talar flera andliga lärare om en ny kreativitet, en uppmärksam närvaro, ett nytt ”mystiskt” vetande om vad varje stund kräver eller behöver. Men många upptäcker då att nuet egentligen inte kräver någonting överhuvudtaget, att syftena, målen och allt det där som tidigare drev en har slocknat. Men närvarons ljus är så mycket starkare heter det. En aning abstrakt, men folk köper det. Antingen i djupet av sin själ, eller som ett nytt andligt ideal att sträva efter. (Komplicerat, jag vet) Samtidigt fortsätter vardagslivet, vi går till jobbet, lagar mat och sover. Och det som dessutom fortsätter är våra tankar och våra känslor. Och vårt mående. Vårt mående ja.

De flesta nondualister kan se att vi kan och till och med bör ge första hjälpen när någon håller på att förblöda efter en bilolycka, eller att det är smart att äta när vi är hungriga. Det känns natrurligt. Men desto färre verkar se att det psykologiska måendet fungerar på samma sätt. När vi är kliniskt deprimerade talas det allt som ofta istället om att vi borde se möjligheten i detta till att gå djupare, kanske i vår meditationspraktik eller dharmaträning. Det finns en enorm skepticism till att äta antideppressiva och ibland också att gå i terapi. Det förvånar mig. Jag läste precis på en känd nondualists hemsida att hen såg det som att vi inte får ”reducera” vårt varande till kemi.

That doesn’t make sense. I alla fall inte mer än i de religioner där man anser att en cancerdiagnos är ett misslyckande och Guds straff för ett syndigt leverne. Om patienten bara ber tillräckligt eller slutar tvivla på Gud så blir allt bra. Om nondualisten bara fördjupar sin praktik så bör depressionen kunna ses som en skatt och en möjlighet istället för något som hen borde ta itu med. Men en klinisk depression sätter enligt all forskning djupa hjulspår i hjärnan och blir värre under tid och kan också bli kronisk utan hjälp. En depression som går riktigt illa kan göra en individ suicid och kan också leda till ett verkställande. Därför förvånar det mig att en del nondualistiska lärare utan utbildning i psykologi, så lättvindigt uttalar sig i frågan. Det är ansvarslöst och skapar skam hos de som följer en lära, men som ändå lider av klinisk depression. Det hindrar människor att få adekvat hjälp.

Självklart behöver vi inte reducera vårt ”varande” till kemi, men heller inte till en meditationspraktik eller en filosofi. Eller till någon som INTE har en kropp att vara i, för let’s face it, det har vi. Vi är alla till syvene och sist människor med allt vad det innebär. Hur vakna människor än blir, så finns ett upplevande kvar av att vara här som människa och med allt vad det innebär.
Låt oss hålla isär psykologi och andligt sökande är mitt förslag. Också Adyashanti, som jag har stort förtroende för talar om detta och att terapi och satsang är två helt olika saker. Han rekommenderar varmt att vi går i terapi samtidigt som vi fortsätter vår andliga praktik. Så varför inte låta terapin ta hand om ditt psyke, läkaren om din kropp och satsangläraren om din andliga törst? Också Gangaji uttrycker sig i den riktningen.

I det stora hela, finns det absolut ingenting som hindrar oss från att sätta mål, känna syfte och mening, att sträva och att göra det som behövs. Kanske på ett mer kvalitativt sätt än innan, eftersom vakenhet ofta skapar den där lilla distansen som krävs för att hinna reflektera lite sannare och djupare kring vad som sker. Inklusive att ta hand om sig själv och nära och kära. Ingen ska behöva känna att hen är mindre vaken eller desillusionerad för att hen sätter plåster på ett sår, gör slut på sitt havererade förhållande, eller äter antideppressiva för att komma på fötter igen och få känna livsglädje. Ingen som är tungt kliniskt deprimerad är det minsta kreativ eller närvarande. Tvärtom.

Allt detta kan få ske i ett okomplicerat och tillåtande nu, där allt redan är accepterat.

Och min tanke här och nu är att vi annars blandat ihop äpplen och päron, gått vilse i planeten och sysslar med något annat än andlig praktik. Visst handlar väl ändå andligt sökande om frihet, ärlighet och sanning och inte om nya dogmer, dömande, skammande och prestationer? Lita på dig själv och att du vet vad som är bäst för dig, du har fått en fantastisk gåva med den kombination som det är att vara både kropp, själ, hjärna och hjärta.

Det finns ett naturligt flöde för vattnet från en bergstopp ner i dalen och likaså finns det ett naturligt sätt att vara människa på. Där får vi sätta gränser, vi får gå i terapi, vi får äta och sova och älska och söka andligt. Inget av det betyder någonting för det mäktiga brus som sanningen eller närvaron är i allt. Sanningen vill uppleva allt genom oss och har inga synpunkter på hur vi ska leva. Så för all del, låt oss insupa visdomen i det och låta bli att inte döma andra människor så förskräckligt. Lev och låt leva. Också den nondualist som jag nämnt tidigare i texten får uttrycka sina åsikter och jag tar tillfället nu att uttrycka en annan.

Min känsla här och nu är att vilja koppla på en aning hjärta, en instinkt att vädja till att försöka förstå att alla människor är olika. För någon räcker en andlig praktik för att bota en depression, för någon terapi och för någon antideppressiva. För någon en kombination av dem allihop tillsammans. Men låt oss förstå att när det kommer till så allvarliga saker som psykiatriska diagnoser, så gör vi kanske klokt i att stilla oss en aning innan vi uttalar oss.

Det är en djup önskan inom mig att det kan få bli så.

Att vara här och nu

Människor pratar om det som ett mål. ”Vi borde vara här och nu oftare”. Eller, ”när vi hela tiden tänker på framtiden och på vad som ska hända sen, eller lever i det förflutna, så pissar vi på nuet”. Det har nästan blivit som ett mantra, också bland människor som kanske inte har något jättestort intresse för andliga spörsmål. Men inbakat i det här ligger en intressant sak, som är så nära att den ofta blir osynlig.
Vår idé om att nuet är en tidsaspekt, som också den går att välja eller välja bort. Försöka ta hand om eller låta bli. Men nuet tar hand om sig självt. Vi människor är helt och hållet samma sak som nuet. I samma stund som vi försöker förhålla oss till nuet är det redan försent. Nuet är inte ytterligare något som människan kan sträva efter, eller hålla i sin hand. Inget som hon kan ”försöka uppleva”, för då är det redan borta. Hon är nuet, kan inte skilja sig från det.
Nuet är universums och mysteriets totala uttryck där allt redan är här, inklusive eventuella tankar och minnen på det som hänt eller det som sinnet vill projicera in i den så kallade framtiden. Ingen människa behöver någonsin oroa sig för att hon INTE är här och nu, det är oundvikligt. Hon kommer inte undan.
Oavsett vad som snurrar där uppe i hjärnan om framtid och dåtid, också dessa tankar måste uppstå nu. Allt är redan här. Visst kan vi sträva, visst kan vi planera, men varför döma detta? Strävandet och planerandet är redan accepterat helt och fullt av nuet, annars skulle det inte vara här. Till och med det eventuella dömandet av det missförstånd som uppstår i tanken av att nuet är något att hålla eller låta bli är accepterat av nuet så låt oss släppa det också. Låt oss se att vi får döma det men inte behöver.
Det finns en oändlig frihet för människan. Att få krångla och krångla om, vila och vila igen. Ta det lugnt eller planera. Allt accepterat och klart i nuet. Oåterkalleligt nu. Alltid och här. Hur skulle det någonsin kunna vara på något annat sätt? Det finns aldrig någon som inte kan leva nu eller misslyckas med att existera i nuet.
När det gäller ”nufrågan” finns en inbjudan till total avslappning och frid. Den är så nära att ingen ansträngning behövs överhuvudtaget. Ingen prestation. Nuet är den ultimata porten till avslappning, vi behöver inte ens uppfatta det, nuet sveper in oss i sin totalitära fullkomlighet för evigt och evigt. Aldrig behöver vi sakna det, eller leta efter det. Aldrig behöver vi förstå det. Inte ens vila i det.
Nuet behöver ingens oro eller uppmärksamhet. Men för all del, visst accepterar nuet både oro och uppmärksamhet.
Det är. Samma som du och du och du. Du ÄR nuet. Att sitta med detta är svindlande. Allt kan få tystna och bli lugnt – om du vill. Inga krav, inget måste. Lust till lek och dans, du är välkommen. Inget går nuet förbi. Så just nu, av mig får du inget och allt. Denna text och ditt eventuella läsande av den.
Vill bara säga grattis till dig som läser och till mig själv.
Vi är här nu. Visst är det magiskt?

måndag 31 december 2018

En nyårshälsning

Tänkte att jag skulle ta och skriva ihop en liten nyårshälsning till er alla där ute.
Jag och Björn kommer precis tillbaka efter en härlig övernattning på Yasuragi Spa med bad i timmar i de ångande utekällorna med svävande tallar som blickfång och de glittrande ljusen från husen på andra sidan fjärden. Vi har ätit gott, mediterat och tvagat oss duktigt över hela kroppen. Vad kan vara ett bättre avslut på ett år? Att både svettas och andas ut det gamla och få dra nya friska andetag för att markera att en ny tid, ett nytt år annalkas? Det finns mycket i det gångna året som jag gärna vill tvätta bort. Men också en hel del att behålla. Och när jag skriver det så inser jag att det är min spontana tanke, just detta att det finns mycket jag vill “tvätta bort”, men när jag tar en lite djupare titt på det, så inser jag att jag fått så mycket också genom det som har varit jobbigt.
Jag har gått igenom en lång period det här året som fortfarande inte är helt utläkt av total utmattning. Vilket jag också varit och delvis är sjukskriven för fortfarande. Det har varit otroligt utmanande att knappt kunna prestera en fjärdedel av vad jag är van vid att kunna prestera. Att bli beroende av andras hjälp, att gång på gång inse att både minne och koncentration sviker och att kroppen bara pajar ihop och inte alls gör som den ska. Det har också varit en enorm utmaning för självförtroendet. Inte först kanske, men efter 8-9 månader med temporära framsteg och många bakslag, så börjar det tära och det gör något med identitetskänslan. Jag har tvingats lära mig så mycket om hur det känns att gång på gång få ödmjuka sig inför sin kropp och hjärna och att inte längre kunna pressa sig till lydnad under krav som både andra och man själv utsätter sig för i ett helt “normalt” vardagsliv. Och det är inledningsvis förfärligt, men så här nu, med blicken bakåt på det gånga året så ser jag att jag samtidigt fått en chans och en möjlighet att bli fullständigt ärlig och att på riktigt konfronteras med vad som är sant och inte i mitt liv. Vad som är viktigt.
Det har varit en tid då alla framtidsplaner har fått ligga snällt på vänt och nuet har fått bestämma given, varken jag velat det eller inte. Det har varit en tid då jag har fått en stor och djup förståelse för hur det är att “bara vara människa” och att det räcker. Det har varit en tid för mig att få upptäcka hur otroligt mycket andra människor betyder för mig. I synnerhet min familj, Björn allra mest så klart eftersom han hjälpt mig mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. Men också mina barn, som genom sin blotta närvaro fått mig att hett längta efter att kunna göra de små, men underbara sakerna som att läsa godnattsagor och laga god mat. Kramas och orka lösa konflikter. Medla, lyssna och finnas där i största allmänhet. Det är ingen självklarhet att orka det, det vet jag nu. Mina föräldrar har också varit jättefina, mamma (Catharina Bråland och Göran Bråland) har tagit stor del att underlätta för mig med barnen och de har alltid en hand till övers för att hjälpa oss med praktiska saker, såsom när vi satte upp vårt tält i höstas exempelvis. Allt blir så mycket lättare när man har en styvfar som alltid har svar när det krisar med det praktiska. Och hos min pappa (Sture Ytterberg) har jag fått flera tillfällen av lugn och ro och fina samtal, för att inte tala om en välbehövligt lugn och harmonisk julafton. Men sen har jag också fått många fler vänner.
En jag vill nämna särskilt är Peter Signell, som genom ärlighet och öppenhet samt stöd, har bidragit till både mig och Björn med massor med värme och hopp. Britt Rydberg och är också en person som alltid och utan tvekan stöttar mig. Hon har den där särskilda förmågan att få mig att känna att jag alltid duger precis som jag är och hon påminner mig konstant om att jag inte behöver förändra mig för att ha ett värde. Tvärtom får hon mig att känna mig klok, stark och begåvad. Det är en otroligt fin egenskap och hon är en av de finaste människor jag känner. Jag är också jätteglad för de vänskaper som spirar här i Järna, dit vi har flyttat. Flera underbara själar finns i den här stan. Kreativa och inspirerande människor, så som Tekla Utterström exempelvis, som både med sin konst och sitt fria vackra sinne alltid har en varm kram till övers. Hon är modig i sitt företagande och ärlig. Jag och Björn har också fått uppleva en helt ny typ av samvaro här ute, där barn och gamla får vara med, människor med alternativ grace jobbar tillsammans för att skapa evenemang som har varit helt fantastiska. Som Under tallarna, eller vårfesten på Nackunga Community. Tack till Sofi Håkansson för den underbara vårfesten och Joakim Ehn som bidrog med sina klara och starka toner. Också stort tack till Solvikskolan, där bägge mina barn fått en kreativ och ljuvlig miljö att växa upp i. Engagerade lärare är en bristvara i Sverige 2018, men här finns dem.
Jag känner mig så lyckligt lottad. Jag vill också skicka ett stort tack till min arbetsgivare, som varit mer än förstående. Ibland har man tur och jag har haft två chefer som varit mer än generösa och gjort sitt yttersta för att jag ska trivas och känna att jag kan komma tillbaka till arbetet i lugn och ro. Också mina kollegor har varit fina. Jag har också fått chansen att möta en enorm välvilja på Vidar Rehab, som lärt mig att sänka garden och få en möjlighet att uppleva hur viktigt det kan vara med mänsklig kontakt och omvårdnad. Så kärleksfullt och en så otroligt lugnande miljö. Jag har också haft tur med en fantastisk läkare här i Järna, som lyssnat och tagit sig tid med mig. Något som jag upplever är sällsynt i dagens sjukvård, där man lätt annars känner sig som en fabriksvara som snabbt ska stämplas och lotsas ut.
Sen vill jag också tacka mig själv, för att jag äntligen gjort upp med den kritiska inre rösten. Den har faktiskt för första gången i mitt liv tystnat. Den bråkar inte längre med mig. I dess ställe har en kärleksfull farmor flyttat in som med stort tålamod talar om för mig att saker och ting inte är så blodiga och att det faktiskt ordnar sig. Det mesta som jag vill hetsa upp mig för idag, kommer jag inte ens att minnas när jag blir 95 säger hon. Jag vet att jag inte är ensam, så om jag fick rekommendera ett nyårslöfte till er som känner igen sig, så är det nog just att bjuda in er alldeles egna inre farmor, som säger detsamma till er när ni tappar sikte och känner hopplöshet.
Allt är kanske inte guld och gröna skogar ännu, inför 2019, och jag får svackor då och då, som i min förra text. Jag har en utmaning fortfarande i att försöka ta reda på vad jag vill. För det mesta vill jag kanske ingenting. Men kanske, kanske kan det få vara så tänker jag inför 2019. Och på Yasiragu där jag fick andas ut det gamla, så kanske den nya friska luften kan få innehålla en portion tillit också. Inför att min vilja får hitta tillbaka till mig när jag är mogen? Kanske är det så att det enda som krävs är en portion uppmärksamhet och närvaro?
Det kanske låter klicheartat allt det här, men jag är färdig med att be om ursäkt för mig själv. Jag hoppas att ni alla får ett riktigt gott nytt år och att 2019 blir till det som ni allra mest önskar. Men ännu mer hoppas jag att ni kan ta det som kommer, oavsett vad det är och se att även det som inte blir som man tänkt sig döljer djupa skatter, som kanske annars aldrig upptäckts.
Stor kram

lördag 29 december 2018

Yugen



The subtle and the profound.
Yugen is at the core of the appreciation of beauty and art in Japan. It values the power to evoke, rather that the ability to state directly. The principle of Yugen shows that real beauty exists when, through its suggestiveness, only a few words, or few brush strokes, can suggest what has not been said or shown, and hence awaken many inner thoughts and feelings.
"Yugen is to watch the sun sink behind a flower-clad hill, to wander on and on in a huge forest without thought of return, to stand upon the shore and gaze after a boat that disappears behind distant islands, to contemplate the flight of wild geese seen and lost among the clouds."

fredag 19 oktober 2018

Kärlek och sårbarhet



Björn och jag tittade på foton igår av mig och min son Tim. Och i sanningens namn några fler, som jag väljer att inte nämna här. Björn konstaterade då att det fanns något otroligt känsligt och sårbart i våra ansikten. En illa dold och helt öppen sårbarhet, skriven i ögonen och runt munnen i leendet. Och kanske fanns det till och med fler saker i våra ansikten som öppet och skyddslöst skvallrade om denna sårbarhet. AJAJAJAJ, sade Björn. AJ!
Och ja…. AJ! Det sammanfattar det hela väldigt bra. Vissa människor, inklusive mig själv verkar födas in i den här världen med en stor filterlös, hudlös sårbarhet som inte slipas av något vidare av att växa upp heller. Sådana människor får höra i hela sin uppväxt och kanske ännu mer när de blir lite äldre att de måste skärpa till sig, bli tuffare, inte vara så förbannat rädda eller mesiga. De måste lära sig att ta plats. Borsta av sig. Och de försöker och försöker och försöker. Men resultatet blir inte alls som väntat, den tuffa masken passar så illa att resultatet för det mesta blir patetiskt. De kanske gör några små tillfälligt, övertygande utspel, men själva vet de att det är ett korthus och vem som helst som vill ta reda på hur väl det håller, behöver bara peta lite på det.
Jag har själv försökt mig på sådana byggen, det proffsigaste hittills kanske var när jag med stor ilska byggde mig en punkarmask i tonåren. Ilskan underbyggdes av den förfärliga känslan av att aldrig bli sedd eller accepterad för den jag egentligen ville bli älskad för. Mig själv. Det dög inte. Jag var osynlig, det har jag skrivit om i en tidigare text.
Men med ett sådant bygge, riktades ilskan snart istället mot mig själv, det blev destruktivt. Ett bygge där den nya respekten från omgivningen snart förvandlades till en bottenlös och förfärlig insikt om att ”jag var tvungen att förändra mig själv för att kunna bli älskad”. Det är sorg. AJ, igen.
Det tog ett bra tag innan jag för första gången var så trött på mina egna byggen av olika mer eller mindre hyllade identiteter att jag faktiskt lade ner dem. Jag förstod plötsligt att för en hudlös och intensivt älskande, men känslig individ som jag själv så krävdes något annat än att ”bli tuff/cool”. Jag behövde snarare bli stark. Och inte på vilket sätt som helst, jag behövde bli stark i att hävda min nakna känslighet som orubblig. Trots risken att bli mobbad, oälskad, retad, sönderslagen.
Jag förstod att om jag någonsin vill känna lycka och kärlek på riktigt så måste jag TROTS mitt utsatta läge våga gå ut i livet och låta mig själv bli sårad. Om och om igen utan att ge upp. Jag var tvungen att skrapa ihop så mycket tillit och mod att jag kunde ta en smäll och krafsa ihop resterna och gå vidare, och aldrig någonsin igen rikta sorgen eller ilskan över detta gentemot mig själv. Jävligt taskiga odds. Inga garantier. Skulle jag ens klara det?
Jag hade inga illusioner, jag hade redan tillräckligt med erfarenheter av det slaget för att veta att det här skulle bli en tuff och skakig resa. Jag visste heller inte HUR jag skulle göra, men jag hade plötsligt fått en övertygelse om att det VAR så det måste bli. Annars ville jag nämligen inte leva.
Vad kan jag ha varit? Vid närmare eftertanke 27 år. Jag hade precis lämnat ett förfärligt destruktivt förhållande bakom mig, med hjärtat splittrat i småbitar, sönderkompromissad till vansinnets gräns.
Men så, och det här är ett starkt minne! Den berusande känslan när jag för kanske första gången i mitt liv, stod upp för mig själv med den styrka som jag just nämnt. En man som jag började bli förälskad i krånglade med mig i telefon:
- du Cecilia, det här, du och jag… Jag vet inte riktigt vart det är på väg, men jag känner att vi kanske skall ta det lite lugnt… Jag vet inte, jag är nog inte riktigt redo att binda upp mig på något… men du är jättefin och…
Det var inte planerat, men jag hörde mig själv säga:
- Nej, nej, nej! Jag är en person som inte kan älska lagom, jag kan försöka, men kommer att misslyckas, jag är fruktansvärt sårbar och känslig och om du redan nu börjar vackla, så vill jag inte vara med.
- Jaha, sa han. Vad gör vi nu då?
- Vi lägger på, sa jag.
Efteråt satt jag först som i chock. Är det på riktigt, frågade jag mig! VARIFRÅN kom det där?! Jag blev så jävla lycklig över mitt tilltag att jag flög upp från golvet och tjoade av glädje. Jag hoppade upp och ner av ren eufori. Jag kände det som om någon slags lyckodamm hade brustit och klart strålande glädje-elixir bara forsade igenom mig. Det här var BRA! Fy FAN vad bra! Fy fan vad JAG är bra!
Så vad vill jag säga med detta? (OBS! Jag kommer senare i inlägget att hävda något om kärleken som har kraft att spränga alla mina försök till förnuft här nedan). Jo, att för den som är hudlöst känslig och med en oförmåga att älska lagom, är det lika bra att ta ansvar för det direkt. Det kommer inte att kännas härligt, ärligt, kärleksfullt eller tillfredsställande för hen att vara i en relation som liknar ett projekt eller ett företag, där arbetsuppgifter ska fördelas, policys skrivas, tid fördelas jämnt och rättvist, kommunikationen skall förbättras och distans till varandra ska lagföras i form av egentid och personliga gränser. Om jag redan från början vet att jag kommer att lida helvetets alla kval för att jag måste göra min kärlek och önskan om närhet mindre än vad den är, så stå upp för det från början. Det sparar tid. Tid att hitta det som ju med handen på det ömma hjärtat, verkligen önskas.
Den stora, stora, mäktiga, magiska kärleken.
Så med det sagt, när jag senare träffade min exman upptäckte jag att jag upprepade samma sak som i telefonscenen, men mer eller mindre direkt. Jag vill gifta mig, jag vill skaffa barn, jag vill ha ett hus och stor kärlek, inga spel eller lekar, inga tvivel och tjaffs fram och tillbaka. Vad säger du om det? Ja eller nej? JA, sa han. BRA, sa jag! Sen gick det åt fanders i alla fall till slut.
AJAJAJAJAJ igen!
Dealen var vacker från början, men dog ut. Av flera olika anledningar fanns inte fritt flöde för kärleken. Det krävs alltid två vansinniga och modiga individer för att den kärlek som jag pratar om ska kunna leva. Rädslor funkar inte för den typ av kärlek som jag önskar mig. En väldigt god vän till mig sa något om detta en gång som fastnade. Kärlekens motsats är rädsla. Och om detta är jag övertygad. En fritt flödande kärlek dör i rädslans hand. Åtminstone om man agerar på den.
När jag sen träffade Björn, fungerade jag på samma sätt. Vill du ha mig, mitt liv och mina barn? JA sa han, BRA sa jag. Inte en sekund kände jag att jag var sugen på något hattande fram och tillbaka, lite mer tid att känna efter, vi får se, jag vill ha lite av dig, inte hela dig, kanske ibland på mina villkor etc etc. Det kom aldrig upp ens som ett alternativ för oss och Björns svar kom inte med ett uns av tvekan heller. Det var ett rungande ja, som fyllde hjärtat med jublande extas. Fyrverkerier av superdupermegajättelust. Hurra! 
Jag säger inte att det är fel, för alla er där ute som är mer hårdhudade än jag, som har förmågan att sortera in era liv i olika och lagom stora fack, där kärleken finns som ett utvecklingsprojekt och i ett av många andra fack. Ni kan strunta i min text och fortsätta ert liv på det sätt som känns mest praktiskt och sunt för er. För er har jag märkt att andra fack är minst lika viktiga som kärleken. Träningsfacket, jobbfacket, frihetsfacket, jag vet inte vilka preferenser ni hyser?
Men för mig är kärleken det som alla de andra facken måste vila i.
Nej! Jag vill inte sorteras in i ett fack i era liv!
För alla er hudlösa och sårbara människor där ute: NEJ, vill jag säga med största övertygelse. Gör er inte själva den otjänsten som det är att gå med i saker som ni ändå aldrig kommer att kunna ro i land i era längtande, öppna hjärtan.
Eller för all del då, gör som jag gjorde, gör jättejobbiga saker, tills ni storknar. Alla måste gå sin väg och göra sina misstag, jag vet! Men jag vill ändå tro och hoppas att ni någon gång kommer tillbaka till ert fotografi där sårbarheten står ristade i era känsliga ansikten. Där är den och ber på sina bara knän om att få bli sedd och älskad. Inte nedgrävd, bespottad och hatad. Inte skammad och förskjuten. Ni blir tvungna att bära den med stolthet, ni blir tvungna att älska olagom och intensivt och dessutom låta er bli älskade tillbaka på samma sätt. Och jag VET att det känns nästan övermäktigt otäckt, det är helt förfärligt, för det kommer att göra SÅ ont. Så in i helvetes jävla skitont. Men jag kan på riktigt säga nu vid snart 40 års ålder och med Björn vid min sida.
DET ÄR VÄRT DET! 
Och nu kommer jag att komma till den omtalade och förskräckliga delen om kärlekens natur. Och som gör att kanske alla mina försök till råd och förnuft, brinner upp som tomtebloss. Jag skriver den för att det inte ska råda några som helst tvivel hos er sårbara om vad ni måste förbereda er på. Jag ska strax förklara varför ni måste bli starka som hjältar.
Så här är det:
Kärleken skiter i att du är sårbar. Den skiter i att du vill vara sansad. Den skiter i att du vill dra upp gränser. Den skrattar åt att det vore bättre att inte öppna upp så fullständigt. Den bryr sig inte ett dugg om att det är förtärande farligt att komma för nära någon annan. Den grillar dina rädslor och din rationalitet som marshmallows över glöden och äter upp dem. Den smaskar njutningsfullt upp all din kontroll, som ett barn som hissar ner en geleorm i munnen. Den smular sönder förbehåll som loppeben i en häxas soppa, kryddar den med humoristisk nyckfullhet. Den struntar i din nya idé om att bli guru eller präst eller helgon. Den käkar upp dig som om du vore en fluga, som drunknade i en syltburk. Och den är dessutom lömsk! Precis när du tror att du finally has ”figured it all out”, så lägger den krokben för dig så att du ramlar ihop som bambi på hal is. Och attans också, du som var så säker på att du äntligen lärt dig att göra en triple salto mortal!
Är det inte fantastiskt!? Jag kan fortsätta sida upp och sida ner med berättelser om kärlekens kraft och inte är jag ensam, som ni redan vet. Man skulle säkert kunna tapetsera jordklotet om och om igen med sidor skrivna på temat kärlek.
Stor är i alla fall arrogansen hos den människa som tror sig ha trumf på handen gentemot den kärlek som jag pratar om. Och ännu större är modet hos den som vågar ge sig i kast med den.
Ja, kärleken är magisk och förtärande och potentiellt förfärligt farlig. Fruktansvärt och oerhört, väldans farlig. Den sårbares strid är inte lätt och kantad med förluster.
Å andra sidan, för att få ett vackert slut på detta spektakel får jag avsluta med något som 1 Kor 13 beskriver bättre än vad jag någonsin kan:
Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.
Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.
Kärle­ken upphör ald­rig. Den pro­fe­tis­ka gåvan, den skall förgå. Tungo­ta­let, det skall tyst­na. Kun­ska­pen, den skall förgå. Ty vår kun­skap är be­gränsad, och den pro­fe­tis­ka gåvan är be­gränsad. Men när det full­kom­li­ga kom­mer skall det be­gränsa­de förgå.
När jag var barn ta­la­de jag som ett barn, förstod som ett barn och tänk­te som ett barn. Men se­dan jag blev vux­en har jag lagt bort det barns­li­ga. Ännu ser vi en gåtfull spe­gel­bild; då skall vi se an­sik­te mot an­sik­te. Ännu är min kun­skap be­gränsad; då skall den bli fullständig som Guds kun­skap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, des­sa tre, och störst av dem är kärle­ken.

måndag 8 oktober 2018

När är du redo?



Med allt som du är och har med dig fram tills nu, sitt.
Med allt som du kan föreställa dig om framtiden, sitt.
Med allt detta, vem är du nu? Svaret kan kännas, inte ordsättas.
Är du redo nu att sitta, om inte nu så när?
Den där rastlösheten i kroppen, den där rastlösheten i hjärnan. Är du redo att sitta med den. Stilla?
Den känns, men vart ska den ta vägen? Universum är för stort, hur långt ska rastlösheten resa? När blir den nöjd?
Är du redo nu? Eller nu? Eller nu?
Eller behöver något ordnas, något fixas, något läggas på plats? Något väldigt viktigt?
Jag förstår, det är mycket med det jordiska och mycket särskilt för dig. Särskilt för dig, min vän.
Men kanske är du snart redo, att sitta här med frågan, vem är jag nu? Helt stilla.
Med mig.

Inget annat önskar jag mig

Lugn och ro och enkelhet. Det är inget strävan, bara något som infinner sig när man gett upp. Och det krävs ofta att människan utsätts för något som skakar om litegrann, eller till och med mycket för att detta uppgivande ska ha någon vidare djupgående verkan. Något som rubbar våra cirklar. Vår drift att klaga, ständigt vara missnöjda och se att saker och ting borde vara på något annat sätt, är klibbig och klistrig som honung. Den här bittersöta smaken av självrättfärdighet som är helt omöjlig att se igenom, när vi är mitt uppe i den. Något måste påminna oss. Om att vi i själva verket håller på och tuggar giriga spyflugor dränkta i denna honung. Mellan förbittrade, spända käkar. Mums fillibabbaba för spyflugor nermalda med honung.
Kanske kan någon vi verkligen litar på ta tag i oss med en viss humor och kärlek, har hen tur ser vi oss själva och skrattar med, men det är ett riskprojekt för den som ifrågasätter oss där och då, kanske får hen motsatt effekt i sin kärlek och vi sluter oss som musslor istället, än mer krampaktigt ihållande av vår rättfärdighet. Inte intresserade av ”tuff kärlek” just nu, för just nu har vi rätt i det vi känner, just nu är det viktigt att ”vi sätter en gräns”. Just nu har vi rätten att deklarera att vi minsann fått nog.
Jag sätter min gräns hårt och utan rim och reson, för att jag inte förmått mig att sätta kärleksfulla gränser under för lång tid innan, för jag ville vara vacker och generös och säga ja fast jag menade nej. Därför har jag nu ackumulerat så många osagda nej och så många oärliga ja, att jag exploderar mitt nej, i något som bara kan uppfattas som vansinne, för alla andra som inte hade putsat kristallkulan tillräckligt väl. De borde ha förstått att mina ja, inte vara generösa ja, utan dolda nej som frampressades som ”ja” i äkta martyranda. Jag ville vara god. Jag ville komma till himlen när jag dog. Därför sa jag ja, fast jag menade nej.
Det krävs stor närvaro och stor medvetenhet för att leverera ärliga nej. Det krävs stor kärlek. Och det kräver mod att säga ja fast man är rädd, särskilt om man inte vill darra på manschetten.
Men lugn och ro och enkelhet är för den som genom stor grace fått möjligheten att någon gång då och då ruskats om av livet, fått en möjlighet att hitta hem till det som betyder något. Inte genom strävan, utan genom fierce grace. Jag önskar min käraste vän fierce grace av den anledningen. Utmaningar att komma igenom levande och lite mer ödmjuk på andra sidan. Jag önskar dig jag älskar, tillräckligt många nederlag, så att du till slut lägger ned att kämpa med småsaker, så att du istället får chansen att resa dig som fågel fenix ur askan.
Att få komma hem. När vi återigen kan få dra ett friskt andetag och landa i en djupare känsla av oss själva, där vi inte flyr och inte heller illa fäktar. Känslan av att få bottna i vår egen existens, inte behöva krångla med den. Du finns inte. Tänk om du gör det då? Vem har rätt och vem har fel? Att få släppa taget om detta virrvarr. Att inte behöva veta svaret på frågor. Tänk att inte behöva det! Att få städa upp när det blir stökigt och att lösa problem när de kommer, sen gå vidare till nästa syssla med hjärtat rent och utan historier. Inte behöver jag veta svaret på allt? Inte behöver jag tolka varför det plötsligt känns konstigt. Det känns konstigt och det får kännas konstigt. Och konstigt känns det tills en ny känsla infinner sig. Kanske lust, kanske förvirring, kanske vemod eller tillit?
Allt ser jag, allt, allt, allt och det är mycket. Det är så mycket allt. Och så otroligt mycket kärlek. Stark och enkel kärlek till en hösthimmels gråblå toner. Till de mörkgröna grantopparna. Till att mina fingertoppar får följa stammar och rötter ner i vetefärgad jord och doftande mylla. Genom bilfönstret mjukleker färgskalorna med mitt sinne som en älskande moders vaggvisa. Jag älskar naturen så starkt att jag vill dricka den, eller ligga på marken så länge att jag blir ett med den. Som att det inte går att komma den tillräckligt nära hur mycket jag än försöker, så intim är min kärlek till våra skogar, marker och hav. Våra himlar och luften som vi får andas, när hösten gör den sval och klar.
Och till dig Björn, kärleken till dig och mina barn, där tar orden slut och något annat måste ta vid. Ni får läsa mina ögon, mina händer och mitt liv. Kärleken till er får inte plats i språk. Den är för stor, som att försöka hålla universum i sin hand.
Så är det att vara människa på riktigt. När man inte längre kan anstränga sig för att hitta mål och mening och man får falla på knä inför alla frågetecken. När man till och med får inse att sanning inte är något som går att äga eller lägga beslag på. Inget kan jag äga, inget kan jag ha. Och ändå är allt så fullt, så fullt att det brister gång på gång i hjärtat.
Jag får vara här och inget annat kan jag önska mig.
Inget annat.

Depression - vaket görande och ickegörande

En spännande sak som jag tror att det flesta konfronteras med när det gäller advaita, eller non dualistiska filosofier är en upplevelse ...