tisdag 5 december 2017

Den högsta av alla himlar


...och jag vill försvara mig, men kan inte. Dina ord är så kränkande, som att dricka gift. Ett paralyserande gift. Jag och paralysen har dansat i så många år nu. Ett tillstånd av stillsam utdragen chock.

Av allt det vackra och oskuldsfulla som finns här inne i mig, så letar du fram det ena misslyckandet efter det andra och du sparkar och slår. Och det är för mitt eget bästa, för att jag ska bli en bättre samhällsmedborgare. Du älskar ju mig och vill mitt bästa. Om jag bara skärper mig, så blir allt bra. Sen, snart.

Sen tystnar du. Det är för att jag har ställt en fråga. Från djupet av mitt blödande hjärta vill jag nu veta något. Och det är då du tystnar, det är då du drar dig undan. Blir ovillig och kall. Som om ingen längre är där. Dina ögon går aldrig att möta, din blick är som en svepande fyr, stannar ingenstans, bjuder aldrig in. Mina frågor ska kväsas med tystnad. De ska sänka blicken och bita ihop käkarna. Käkarna ska bitas ihop tills hörntänderna går sönder av trycket. Mina hörntänder är inga diamanter och det vet du. Ibland tror jag att du ler när du tänker på det.

Och jag borde inte lämna ut dig så här. Borde skydda dig, tänker jag. Så som du skyddar mig?

Men det är du som har ångest. Det är du som lider. Lider över min ofullkomlighet. Om jag bara vore lite mer städad, kände ett större ansvar, ville bli villig och varm i dina armar, eller åtminstone förstod att ställa upp, så skulle din ångest försvinna som i ett trollslag. Tänk att jag inte kan förstå att allt är mitt fel. Varför är jag så dum och överkänslig? Jag har så klart missförstått allt igen. Ja, det är bara ett missförstånd alltihop. Ett jävla missförstånd.

Och dessutom, alla andra håller ju med. När gjorde jag senast något konstruktivt, som inte bara var halvdant? Varför bidrar inte jag som alla de andra, jag kan inte sitta och drömma nu igen, kan jag? Jag måste någon gång förstå att det inte fungerar att vara som jag i den här världen. Tänk själva, om alla vore som jag så skulle ingenting längre fungera, allt skulle stanna av. Hela världen skulle förvandlas till en enda stor spökstad.

Som mitt hjärta, tillsammans med dig. En spökstad.

Och med dig och dig och dig. Det är inte bara du som får mig att förstå att jag inte är önskad. Att läsa mina texter är nämligen ett obegripligt göromål för de flesta. Det är inte konstruktivt. Jag tjänar inte ens pengar på dem. Det är slöseri med tid. Ingen är här för att vara självcentrerad, vi är här för att släpa stockar och stenar, men jag vägrar hårdnackat. Därför borde jag skämmas.

Men jag skäms inte. Viket gör mig till en människa som man borde stena. Men inte heller det fungerar och jag vet att ni inte förstår, men jag ser stor skönhet i ett blåmärke också. Och jag skulle inte byta den blicken mot allt guld i världen. Det här är blodiga och farliga ord. Integritetslösa. Det är dags att baxna av skam.

Ja, ve den som saknar integritet. En värdig människa går rakryggad och stängd. Hon vet vad hon ska säga och när. Vad som är lagom mycket och lagom lite. Kanske framför allt vad som är lagom lite. Hon vet precis när det är läge, och tajming är så klart en dygd. Att dessutom kunna veta hur man gör så mycket nonsens som möjligt på så kort tid som möjligt, det ska belönas. Särskilt om det framförs med allvarlig min och alla knappar ordentligt knäppta.

Missanpassad. Vilket unket ord, vilken unken kväljande stank har inte det? Ingen vill vara unken.

Tänka sig, tänka sig, tänka sig att allt alltid är mitt fel. Att jag borde ha tänkt annorlunda och inte varit så si eller så så. Åh, tala inte om offerskap. Att vara ett offer, ja det väljer man. Låt oss förgöra dig. Låt oss sen tala om för dig att du bara genom att le kan lura hjärnan att det aldrig hände. Positivt tänkande fungerar alltid. Martyrskap är ute. Positivt tänkande är inne.

Hur behåller man hjärtat öppet, när våra huvuden förväntas vara stora som spärrballonger? Jag kan inte svara på det. Men det låter sig inte göras, det måste varas. Så länge vi vägrar glömma, det vi innerst inne alla minns, att universum är ett vrål och att det enda som känns vettigt är att vråla tillbaka, då kanske vi kan ha en chans att leva istället för att överleva.

Jag ser att det är du som lider av min ofullkomlighet, inte jag. Jag älskar mina blåmärken, mina sår och mitt integritetslösa hjärta. Min blick är vänd mot en annan horisont, där ser jag saker som inte du ser. Och det är din förlust, din förlust. Jag har något som du aldrig kan ta, aldrig kan känna. Du föddes som en zombie och dör som en. Men när jag har levt, då har jag levt.

Det är sorgligt för dig, men för mig sagolikt vackert.

Missanpassad. Vilket vackert ord, vilken ljuvlig daggfrisk doft har inte det? Alla vill vara ljuvliga.

Tänka sig att det bor en sådan frihet i mitt hjärta, som ingen kan kränka. En sån sinnenas sinnesrörelse som alltid i stor prakt dansar sina egna danser. Jag förstår nog att det väcker rovdjuret i dig. Men jag är lätt och du är tung. Jag är luft och kvicksilver. Du utgör inget hot mot mig, det är bara mitt dåliga minne som ibland sviker.

Jag tänker inte bidra till det vansinne som alla så präktigt bygger på den här planeten. Jag har för länge sen flyttat ut i skogen och där tänker jag stanna. Skriva obegripliga texter och älska min nye dansante älskling tills han blir yr av lycka och hög som ett hus. Vi ska ägna oss åt allt det som inte gör någon nytta. Så mycket vi bara kan.

Det är därför jag är här. Jag har förstått det nu.

Mitt hjärta vet att livet måste vrålas.

Att blåmärken skall älskas

Och att min ofullkomlighet är den högsta av alla himlar.




måndag 4 december 2017

Jag vill att vi är skönhet


Idag känner jag för att skylla ALLT på livet trots att det får mig att känna mig tjatig och ospecifik. Exakt vad menar jag med "allt" undrar kanske flundran? Det är föga relevant, vill jag svara. Allt bara. Jag tycker inte att det behövs någon närmre förklaring till ordet "allt". Det kan visserligen kännas passivt och dessutom både förvirrande, subjektivt och självömkande. Men jag orkar inte förklara, tycker att alla kan få göra sin egen tolkning av ordet allt idag och på det sättet kan vi då mötas. Visserligen på okänd mark, men ändå. Ett möte. Det är inte dumt.
Det är måhända inte som det ska, men mitt förtroende för att saker är vad de “ska vara” har ändå gått sönder så många gånger att jag har tappat räkningen. Jag verkar dessutom samla år, men jag tror inte att det är så heller. Man kan inte samla på tid. Man kan samla på saker, vilket är helt meningslöst.


Saker här alstrar värme och de fryser och gnistrar ibland. Och trots att hjärtat är en muskel, ett jävla organ, så känns det som om det innehåller en helt egen värld av sanningar. De känns sanna just för att de känns. I dem finns du och slutar aldrig att vara mystisk och mörk och mänsklig och varm och du kan få mig att andas så hårt att jag till slut inte vet vad som är andning och vad som är jag.

Jag känner mig nästan aldrig verklig. Men när du ser på mig, så blir jag det. På ett drömskt sätt, som om jag plötsligt klev in i en skimrande saga. Jag kan nästan höra ljudet av blyerts mot ett ark, då författaren skriver oss. Arketyperna av man och kvinna. Vi är de enda som någonsin älskat, de andra är bleka kopior. Du och jag är den myt från tidernas begynnelse som alla andra försöker härma. Ingen lyckas. För kärleken är ett hemligt rum, gömt djupt inne i oss och det finns bara en nyckel och den nyckeln är vi. Och livet är att veta den smärta som är att vi kommer att slitas ut och bli stjärnor.


Men att prata om de stjärnorna är så överväldigande att jag måste låta bli. Jag måste ta hand om känslan i halsen som drar ihop sig, krampar, om de svidande ögonen och det kvävda jämmer som vill ta över mig. För jag vet att det ändå inte hjälper. Att sörja mörkret får det inte att försvinna. Det är det som är att bli vuxen. Att förstå att sorg inte tjänar något till. För när sorgen lämnar finns ändå allt kvar. Det går inte att gråta bort att man vill leva för att man älskar och att man inte står ut med att dö av samma orsak. Om jag känner efter så ter sig livet som en blödande pulsåder som jag fåfängt försöker sätta plåster på. Därför försöker jag för det mesta att INTE känna efter.

Plåstret är att tid och rum ändå inte finns, säger jag till mig själv. Men det blöder igenom. Jag måste byta plåster nästan hela tiden. Bakom mig i livet ligger en lång, lång rad med blodiga, förbrukade plåster. Jag ser framför mig hur jag samlar ihop dem och nu plåstrar om jordklotet. De täcker hela jordens yta, men också jorden förblöder och oroande mörkröda öar sprider sig genom plåstrens textil, nu synliga från rymden. Jag gör så, ser konstiga saker. Och känner för mycket.


Det största mysteriet är de andra människorna och att jag ibland tänker att jag ska gå på led. Det vore så bra och enkelt för mig att dra på marschmusiken på högsta volym och med höga knän och rak rygg gå varv efter varv på kaserngården med de andra. Men det knastrar så olustigt ur de dåliga högtalarna och jag får skavsår. Jag måste avbryta det här vansinnet. Jag hatar varblåsor. Solnedgångarna är dessutom för orangea och månarna för blå, himlen för lila. Jag måste titta på dem nu. Så jag har inte tid att jobba och bära hem saker. Jag måste ta hand om allt det som får hjärtat att vilja gå sönder av skönhet. Det är alltid så flyktigt, allt det som är viktigt på riktigt. Jag hoppas att ni förstår det, men jag tvivlar. Jag behöver inte gå långt ut i världen, för att kunna se att de flesta inte förstår det alls.

Lyssna bara till människors röster, nästan alltid som en ridå av obegripligt ljud. Och där finns gester, tänder och ticketitockande, lockande steg över parketter och annat underlag. Jag och du och hur går det och vad är nytt och gammalt, förskräckligt eller bra. Och den och den hur går det för dem? Geografiska förflyttningar över världsyta eller klassresor, samma sak bara skillnad genom möjligheten att röra eller låta bli. Vad gör du för att bidra till samhället och tar du hand om dina barn och i så fall tar de hand om sig själva och bidrar de till samhället och hur då?

Jag vill krypa in under matsalsbordet som när jag var barn och titta på vilken storlek allas underben har. Det är så fult med lackade mansskor, håriga smalben, strumpor och kostymbyxor som blir för korta och åker upp när män sitter ned. Det ser löjligt ut. Jag vill inte röra dem.
Där är mammas smalben och hennes har svarta nylonstrumpor. De är sträva, hon rakade sina ben senast i förrgår, ändå känns stubben igenom nylontyget och sticks. Det är så klart en otroligt icke signifikativ detalj, men i sin ickesignifikativitet rymmer den ett mysterie så stort och komplext att världen under matbordet plötsligt överträffar universum i storlek. Heltäckningsmattan under bordet är som ett hav av mörker och i det ligger jag i en livflotte som stöter emot människornas underben, underben som är som musselbeströdda pelare från en amerikansk pir.

När man är vuxen får man inte vara under matbordet längre, jag visar istället också tänder och gester, men jag gör inte riktigt lika många ljud. Jag är mest tyst. När jag får en fråga, så svarar jag det som jag tror förväntas och då ljuger jag. Men inte bra. Jag får ingen Oscar.


Sen måste man ha väggar omkring sig och fordon som ska ta en till olika platser. Man får inte välja själv när man ska åka. Det är konstigt. Jag vill helst sitta i frostigt gräs just nu, men det går inte, jag ska göra helt andra saker. Visa tänder igen, avgöra om någon är tillräckligt bra på att ljuga och förställa sig för att få ett jobb, eller om de är för ärliga för att platsa. Låt oss hoppas på det sistnämnda så att de slipper känna sig viktiga och ansvarsfulla. Det är nämligen precis det som gör att man inte kan skriva till slut, som gör att fingrarna börjar kännas som knotiga gamla grenar istället för levande smäckra känselspröt, som genom sin absoluta okunskap om livet kan trolla med tangenterna som om de vore nyutslagna blåsippor om våren. Fridlysta. Mina fingertoppar ska fridlysas. Aldrig mer ska jag röra vid något som kan få dem att vissna. Jag vägrar.


Inte du eller du eller du. Ni avgör inte om jag får uttrycka mig, om jag har gåvan eller inte. Språket är mitt, ordet är mitt, fingertopparna är mina och ni kan lika gärna dö vad mig anbelangar. Jag säger det ilsket och aggressivt. Jag har rätt att vara arg. Varför ska jag alltid godkännas eller dras i skiten? Jag vet inte längre. Jag är så rädd för att bjuda in till den där klappen på huvudet. Den där medlidsamma blicken som avgör slaget och som skamset får mig att dra mig tillbaka igen utan röst.


Men du säger att jag inte ska be om lov och jag tror på dig. För du älskar mig. Du älskar mig. Och då skriver jag. OM du älskar mig så skriver jag. Så länge grantoppar avtecknar sig som mörka riddare mot horisonten, så länge toner kan tassa omkring som vättar på tå, så länge dina ögon kan vittna om världar i världar i världar, så skriver jag.

För det finns inget annat att göra här, eller hur?

Jag VILL att vi är konst, musik och litteratur. Jag VILL att vi är skönhet så länge vi är här. Jag vet inte hur vi ska drömma andras hjärtan öppna och hela, men jag vill det. Jag vill drömma JORDENS hjärta öppet och sjungande. Sakrala toner, sagotoner och mäktiga symfonier om allt som hände förr. Som händer nu. Man kan sitta i näckrosblad och mjukt sväva från en ton till en annan, om ni inte visste det.


Vi är ju en saga, eller hur, du och jag? En historia, som blir fjärilar som nu kastar sig som ett moln mot himlars himlar. I tillit om skogar och nya äventyr, men nu måste jag leka tittut bakom en knut och jaga vindvänner och när jag gör det blir allt bara porlande fnitter och då går det inte längre att formulera meningar om livet. Man kan inte fnittra text. Tänk att det blir alltid blir så här, verkligheten är så himla flyktig och när de vindlande stigarna börjar viska vaggvisor och annat nonsens då är det dags att säga godnatt.

Tillit viskar du och jag ler.





torsdag 16 februari 2017

Den blåa lågan



Jag har inte skrivit något OM uppvaknande på evigheter. Under en period runt 2012 när jag fortfarande upplevde mig som en sökare skrev jag milsvis med text om det. Sen plötsligt, så tystnade min röst. Det fanns inget att skriva om längre. Varje gång jag försökte formulera något så blev det helt tomt. Som en fors inom mig som hade rusat fram vilt och galet, men sen tystnade. Stillade sig.

Jag kan se att det fanns flera orsaker till det. Kanske framför allt en händelse på Bali, där jag vid ett tillfälle satt ensam på norra udden av Gili Meno, en liten sömnig ö utanför Bali. Vågorna där är våldsamma, de kastar sig vildsint och repetitivt mot reven. De är aggressiva, skoningslösa. Jag vet inte hur länge jag satt där hypnotiserad av scenen framför mig. Men plötsligt började jag falla. Inom mig föll jag handlöst in i mysteriet. Mina tårar rann ner för kinderna, för jag hade kastats ut i en total tomhet. Total. Ingenting att greppa, inget att sätta ner fötterna på. Ingen jord, ingen himmel. Ingenting. Inga visioner, bara totalt bottenlöst, gränslöst ingenting.

Och många sökare, som lyssnat till diverse Gurus säger förnuftigt att det var “ett tillstånd”, och inga “tillstånd” är DET, för det är alltid större. Tillstånd kommer och går. 

Men de lämnar också något efter sig. Och vad som efterlämnades var en stumhet. En total oförmåga att prata OM uppvaknande. Denna stumhet har på många sätt tystat mitt begär att gå in på facebook eller bloggar och kommentera vakenheten, källan, att allt alltid är nytt och jag känner mig märkligt främmande inför de ljusa daggfriska “kärlek till alla” inläggen. Vill understryka ordet främmande. Jag är inte kritisk, utan främmande.

Och det beror på en slags stum råhet som ristades i mig efter den upplevelsen på Bali. En slags tunghäfta. Som bottnar i en djup, djup respekt för det oerhörda. Det tog stopp. Det tog slut. Och varje gång jag mediterar, sitter med mig själv för att landa, så landar jag i detta råa stopp. Jag rasar genom olika filter av vemod, sorg eller tvärtom nåd och glädje. Oavsett vilket humör jag råkar vara på, så rasar jag igenom det och landar obarmhärtigt i denna tystnad som gör mig stum av respekt och vördnad. För ALLT tar slut där.

Mina drivkrafter, mina roller, mina idéer, min kropp, mina sinnen, mina känslor. Från det spacet kan jag inte längre bolla med koncept. Jag kan inte känna att jag har något som någon annan behöver. Jag kan inte känna att det finns något som jag kan ge vidare.

Sen viskas det i den här verkligheten om att åter inkarneras, att vara fri TILL livet och allt vad det innebär. Alla känslor, alla konflikter, att återigen få se berget som ett berg. Men också det ter sig som en låtsaslek. En lek med zenbegrepp. Det finns inga zenbegrepp när man dyker med huvudet före. Det råa vill inte ge vika, det har mig i sitt grepp. Det är vad jag upptäcker gång på gång när jag faller igenom mig själv i meditation.

Trots det fortsätter jag. Jag gör en massa saker. Skriver saker som inspirerar andra. Och innerst inne undrar jag varför. Jag uttrycker så otroligt mycket positiva krafter i mitt liv. Jag är så engagerad i mina barn, jag är så engagerad i mitt liv och ändå landar jag i denna intigness så fort jag får chansen att pausa. 

Jag försöker haka på olika trådar, hänga med i det andliga språket och bidra, men någonstans där inne dånar en förförisk röst som säger "du tror inte på det du säger".

Björn (min sambo) beskriver sig ibland som en allvarsman. Jag tror att det här inlägget vittnar om att jag också är en allvarskvinna. Björn berättade för mig idag att han har skrivit om liknande upplevelser, men ingen vill kommentera dem. Det fascinerar mig. Det blir tyst av sådana här inlägg. Är det för att andra inte kan associera till dem, eller väcker det obehag?

Gangaji skriver:

“Vi försöker göra som läran föreskriver, och vi gör det om och om igen med förhoppningen att lidandet äntligen skall upphöra. Men överraskande nog är det den sanna lärarens eller lärans uppgift att med största medkänsla och skoningslöshet kasta oss rakt in i sårets centrum. Det djupaste såret har inte ens något namn. Man kalla det människans tillstånd eller präglad existens eller lidandets faktum”.

Och inga psykologer kan hjälpa oss hela vägen fram. Vi upptäcker enligt Gangaji att lidandet består trots alla psykologiska eller mentala insikter och vad kan då lindra lidandet?

Den råa insikten för mig är att sluta söka lindring. Att sluta söka efter något som ska rädda mig från mig själv. Att sluta fly. Kapitulera.

Och när jag gör det, så landar jag återigen i denna totala tystnad. Och den är brutal. Jag tror att det är brutaliteten i den som gör mig främmande för fortsättningen hos Gangaji där hon pratar om att vila i sanning, vila i nåd eller kärlek. Framför allt ordet "vila" ter sig främmande. Som att beskriva det som vilosamt när man landat i stormens öga. Är det lugnt. Ja. Förrädiskt lugnt. (Kanske vore Jed McKenna en bättre följeslagare för mig här)?

Jag tror att det är brutaliteten och totaliteten i den som gör att jag ibland har svårt att stämma in i lovsångerna om frälsning. Inte för att jag inte kan känna ljus eller glädje. Utan för att både hat och kärlek, ljus och mörker upphör i det här spacet. Att "berg åter blir berg" upphör.

Och jag är biten. Jag är förstummad. Jag är djupt förälskad i det vilda, stora, makalösa där. Det är det som brinner som en stark, blå låga i mitt inre. En låga som inte går att släcka.

Mysterium tremendum et fascinans. Most simply, God is the unfathomable Mystery before whom we are awestruck and stand trembling, yet find ourselves inexorably drawn into relationship, attracted and fascinated in ways we cannot fully explain.

Rudolf Otto, a German theologian




tisdag 10 januari 2017

Vi svajar


Och de svarta fåglarna flyger över era tak. Men utan himmel inga fåglar, inget tak. Och svartmöglet äter vänligt upp husgrunden. Det kokar och bubblar. Viskar hejhej. Det är inte jag som är hög. Det är inte jag som drömmer. Det är ni. Vakna. Om era ögon är slutna existerar inget. Om de är öppna kan vi svaja fram och tillbaka i djup extas. Svartmögel är det vackraste som finns.


Svarta prickar som dansar på grenar, små kottar som är himmel, som är vatten, som är hav, som är du. Som är jag. Vi tittar och tittar och tittar. Jorden har redan exploderat, den exploderar sen, den exploderar nu. Igen och igen i våra hjärtan. Våra hjärtan är jorden som exploderar.


Alla dessa färger, de verkar döda på vintern och levande på sommaren och halvdöda däremellan, på hösten mer illusoriska än någonsin. Maya, maya, maya - du vackra maya. Kom och lek med mig, med oss. Vi behöver äta, hämta hem M J Ö L K i skinande vita plastpåsar från marknadsplatsen de luxe. Vi BÄR. Vi bär mjölken.


Nej, du finns inte, vi finns inte. Döda och levande på samma gång. Tillsammans? Nej ensamma ihop. Ihop ensamma. Upp och ner, inte upprätta. Så fattiga, åh vad det är upphetsande att vara fattig. Och rik, oändligt rikt fattig. Ska vi svaja igen? Låt oss svaja. Jag är så förbannat hög på att svaja.


Hela livet svaja. Fram och tillbaka. Det är det bästa och endaste vi kan göra. Inte bara EN människa ska svaja, ALLA ska svaja. Ska vi ställa ned våra röda väskor på jorden som inte finns utan himmel och svartmögel? Jag tror att om vi alla börjar svaja i takt, då kommer märkliga ting att hända. Och jag är inte hög. Jag är inte låg. Inte du heller.


Det är bara en frekvens. Jag är en så jävla cool frekvens. Jag är musik som äter och målar och drunknar. Kan vi få några fina frekvenser här? Vilken är din? Åh, jag tycker om den gröna. Den smakar splittrat prisma.


VI ÅKER IVÄG

NU

torsdag 15 december 2016

Fiskarnas himmelrike



Vattenlevande ryggradsdjur med fenor.

Karp, Kolja, Marulk, Abborre. Lax, Havskatt, Gös och Sjötunga.

I en fotografs lins älskas det med fjällen, det finns nästan ingenting som så vackert skimrar och exploderar i  harmonierande monokratiska ljuskaskader. För oss att ibland skåda som blått, ibland rött, ibland grått och grönt. Eller för all del silverglittrande.

Fiskarna indelas liksom människan i klassamhällen. En överklassfisk kan kallas något så chosigt som Agnatha, (visst låter det som en lady i färd med att läsa en roman och dricka te i en smäcker rosenbeströdd kopp med guldkant)? En underklassfisk kan få kalla sig Hyperorartia, vilket blir synnerligen vackrare när man kallar den till arbetsnamnet Nejonögon. Ordet Nejonögon vill jag smaka på. N E J O N Ö G O N. Arbetarklass 2.0.

Tänk om feminister kunde få bli sjöhästar. De skulle kunna lägga sitt ägg i en ficka på sin mans mage. Han skulle få befrukta det själv och sedan bära det tills det blev färdigt. Ett litet människoyngel skulle sedan utvecklas och han skulle få skydda det med sitt liv. Kvinnan kunde om hon absolut ville, ta ut 60 dagars mammaledighet och istället ägna sig åt sin karriär eller att färglägga mandalas. Tänk om feministerna hade varit sjöhästar?! I Havsuniversumet har sådant intet betydelse. Men här hos människorna, skulle det ha skapat långtgående konsekvenser så som i Sliding doors, The Butterfly Effect, eller det senaste tillskottet på Netflix, Frequency.

Fiskstim borde vara varje mandalatecknares pornografiska dröm om fulländning och geometrimagi. Som när en korallrevsvurmande låtsasfisk simmar in i en tunnel, bara för att upptäcka att dess väggar plötsligt rör sig, virvlar runt honom som en havets våttumlare. I perfekt samstämmiga rörelser, som förmodligen med hästlängder slår koreografin på Cullbergbaletten för I figure a Sea. “Dansaren och scenen betraktas som ett hav av oändliga möjligheter”.

Havets oändliga möjligheter, det är fiskens universum och det består av vatten, idel vatten. Salt, sött, bräckt. Genom sina gälar andas de i detta universum. Kan man inbilla sig att det skulle låta som Darth Vader om vi försökte? I detta universum, det enda de vet, lever de sina liv. De föds och de bör dö. Om allt vill sig väl. Vart går Havskattens själ när den befrias från sin kropp? Finns det ett fiskens himmelrike? Det verkar på något visst oroväckande om Havskatten skulle behöva hamna i ett element, en himmel där den inte kan andas. Kvävande minst sagt. Till och med för flygfisken.

Får fisken på sin själavandring komma till det perfekta havet på nytt? Nu som en starkare art? Med sin favoritföda serverad i pärlemobesmyckade snäckskal. Kanske bara om den levt helt utan synd.

Vi tänker oss att vi stiger uppåt vi människor när vi befrias. Men för fiskar är uppåt inget lockande alternativ. Tänka sig om vi människor plötsligt drogs upp ur vårt universum med en gigantisk krok i vår käke. Kvävdes till döds. Fick vår buk uppsprättad och tömd på inälvor. Hur skulle det kännas om vi fick se bilden av en människa som flås och sedan rullas i ägg och ströbröd? Eller för den delen kanske filéas och avnjuts med ris och wasabi.

Kanske fiskarnas religion borde vara den om att vara ett med allt. Vara ett med sitt hav. En fiskarnas buddhism.

Tänk att fiskar aldrig behöver oroa sig för karma, oneness eller himmelriken. Ingen skam, skuld eller synd här inte. Tänk att de bara lugnt är ett med sitt hav och återgår till att bli ett med sitt hav. Av hav är du kommen, av hav skall du åter varda. Amen.

Vad skulle krävas på en krok från himlen för att en människa skulle nappa? En ny Ferarri, en befordran, ett renaissancepalats? Nej, för mjäkigt. Ett löfte om en ljusare framtid, eller åtminstone EN framtid. Evigt liv - lycka? Kanske, kanske för den som har låga krav i livet.

Men vad sägs om Kärlek. Där har vi det. K Ä R L E K. Då nappar människan. Och beseglar den när Corben Dallas kysser Leeloos läppar i slutscenen av The Fifth Element.

För all del, låt oss inte bli pessimistiska i denna minusgradade vintertid. Låt oss inte anta att längtan efter kärlek ska få oss uppsprättade och rullade i ströbröd än en gång. Kanske tar den oss istället genom himlavalvet till evig frälsning, enhet med universum, gör oss upplysta eller något annat mindre helvetiskt i alla fall. Låt oss hoppas att allt inte är nattsvart mörker. Kärleken måste övervinna allt, ty vi är inte anpassade för detta mörker. Fiskarna är långt mer utvecklade än vi på den punkten. Till och med allra längst ner i de kolmörka, iskalla avgrundslika havsdjupen. Där, där trycket är högt nog att krossa vilken människa som helst, finns det liv. Fiskliv. Djuphavsfiskliv.

Djuphavsfiskar som långt tidigare kom på tanken att tända ljus. Det finns fiskar vars lysorgan sitter som ett litet “metspö” ovanför fiskens nos, som den dessutom kan vifta med i mörkret. Kan vara att all visdom som människan behöver kommer från dessa Lysorgansgurus?  Visst var det väl en djuphavsfisk som inspirerade oss att fira Lucia?

Vi får finna oss i klass och könstillhörighet, inse att vi bland jordens varelser förmodligen är ensamma om vår tanke om himmelriket som något annat än kvävande. Ingen bör klaga på Cullbergbaletten, utan boka biljetter. Och kärleken kanske de facto innebär ytterligare ett uppsprättande där våra inälvor rinner ut i en sorglig röra. Eller inte.

Men ljus, det kan vi alltid tända. Om än inte vifta med utan risk. Man kan bli korsfäst för mindre.

Men låt oss inte nu. Ja låt oss nu inte fiska efter en fortsättning eller ta oss vatten över huvudet.

Låt oss istället simma medströms.

I fiskarnas himmelrike.
















torsdag 8 december 2016

Ronjas vårskrik



Här om dagen läste jag en text om olika livsvägar. Tesen var att vi alla har ett specifikt syfte med vårt liv, ett tema som vår själ i detta liv vill uppfylla. Eller åtminstone har potential att uppfylla. Jag kan välja att lägga ut texten nu om huruvida detta är sant eller inte, förlora mig i ändlösa diskussioner om människans val eller ickeval etc, men det får mig att gäspa just nu och jag är inte sugen på att gå in i det passiva andliga non-action-state som det förföriskt serverar på silverfat.

Istället vill jag gå in i vad denna tanke om livets syfte och mening gör med människan. Både människor jag pratat med och med mig själv. För jag tror mig känna in i kollegor jag haft, släkt, vänner och för all del, den trötta trebarnsmamman framför mig i tunnelbanan, att det finns en längtan efter något mer. Den gamla slitna frågan “var det bara det här” hänger över vissa människor som sorgsna gamla utslitna gardiner i ett övergivet rivningshus.

Det är något hopplöst, maktlöst suckande som omger många människor, där de stressade och skuldmedvetna rör sig genom sina liv. En sorg. En sorg. Ett uppskjutande. Som om de vet innerst inne att de är ämnade för något större och mer tillfredsställande, men inte riktigt, riktigt kan greppa. Och sorgen är smärtsam, den pockar på. Den går inte att slå ur hågen. Inte med en befordran, inte med nya kläder, inte med ett nytt barn eller ett nytt äktenskap. Inget rår på den.

Om du känner igen det här i dig själv, så börjar den röra på sig nu. I magen först, i hjärtat sen. Den spirar kanske, svarar någonstans där inne. Påminner dig om barnet i dig, som visste att ingenting var omöjligt, att du var ämnad för något stort och att världen skulle förändras till något bättre för att den inte skulle kunna motstå ditt ljus. Den undrar om allt här i livet verkligen skulle handla om att bara dra in tillräckligt med pengar till hushållet så att barnen överlever och bilen är minst lika fin som grannens.

Sen sätter försvarstalen igång. Det rör alltifrån skuldkänslor, rädslor, “förnuft” och inkarnerade föräldrar som talar om hur världen fungerar (helt utom din kontroll) och vilken plats du har i den. Allt som kan bli kreativt, vackert, ljust eller till och med frälsande kvävs effektivt i sin linda med allsköns propaganda för ett tillrättalagt och ekonomiskt, känslomässigt tryggt liv. Och hela samhället hejar på. Klappar dig på axeln och blinkar menande. Exakt, precis så, det är ingen idé. Vi har också gett upp. Kom och var med i “vi som her gett upp klubben”. Det är snart fredag och Kerstin gör säkert bort sig på julfesten i år igen.

Jag har ofta fått höra att jag är modig. Modig och inspirerande. Jag har flera gånger i mitt liv ändrat bana, både i det yttre och det inre. Jag har flera ganska tuffa erfarenheter och har gått igenom svåra utmaningar och kriser. Och jag har klarat av dem. Jag är en relativt privat person och har inte delat allt med alla, men de som känner mig väl, vet vad jag pratar om. Ni andra får ta mig på orden.

Men i mig har det alltid funnits något som har värjt sig lite mot det här med mod. Att jag skulle vara modig. Jag känner mig också blygsam när jag får höra att jag är inspirerande.
För jag upplever mig inte som modig. Jag upplever mig snarare som skärskådande, experimenterande och oändligt nyfiken. Det är dessutom toppat med en aning barnsligt trots och en viss humor. Men det viktigaste av allt, det är tilliten. Jag har tillit. Paradoxalt nog tillit inför att ingenting är vad det verkar vara. Vilket borde göra mig fullständigt skräckslagen och rätt så ordentligt “byxis”. Inget att hålla sig i här direkt. Men detta väcker alltså snarare äventyrslusten i mig och och en obeveklig lust att testa om samhällets, mina egna och andra så kallade begränsningar verkligen är sanna. Jag har en brinnande lust att vända på övertygelsestenar och se vad som händer om jag börjar krångla med dem. Och för det allra mesta eller faktiskt alltid blir jag barnsligt förtjust över att finna att de flesta begränsningar och föreställningar är rena rama nonsens. Dessa upptäckter gör mig rasande lycklig i hjärta och själ. Gör att jag vill skrika Ronjas vårskrik så att det ekar över bergen. Rädd? Fullständigt skräckslagen, men jag kan inte rå för det. Jag MÅSTE ändå. Pröva. Jag måste pröva. Se vad som händer.

Och tillit, tillit som inte är baserad på försäkringar och resultat utan på ett totalt uppgivande inför livets oändliga mysterium, inför att det trots allt förmodligen redan är utstakat. Hur kär jag än blir i mina val, tankevirvlar och känslosnurrar, hur hårt jag än tidvis vill identifiera mig med allt som jag tror att jag vet (nu bubblar humorn inom mig igen) så finns en absolut tro på att den första fjärilens vingslag är starkare än vad jag någonsin kan föreställa mig. Mitt trots och min vånda, mitt skärskådande och mitt krånglande kan aldrig någonsin mäta sig med de glittrande vägar som alltid längtar efter mina mjuka små fötter.

Om det är de glittrande vägarna som skickar sin doft till ditt hjärta om och om igen. Om det är dem som kallar på dig så att magen knyter sig av längtan, hur kan du då låta bli? Jag önskar så att dina fötter ska få känna hur de svävar fram på vintergatan. Jag vill se dig virvla fram där som en orkan av vild kreativitet, tyngdlös och med ett öppet, sårbart hjärta. Jag vill se hur mänskligheten reser sig ur askan och lyfter sig över sin egen föreställning om begränsning.

Jag vill att mänskligheten blir barn på nytt.

Och om detta var inspirerande. Ja, det avgör ni. :)





söndag 23 oktober 2016

Pelargon

Den svala vita krukan smeker min handflata när jag med en långsam, bestämd och trygg rörelse lyfter ner pelargonen från fönsterbrädet.

Ett tag tittar vi bara på varandra. Hon känner in om jag är att lita på. Jag viskar lugnande att jag bara ska hjälpa henne att släppa sina döda blad. 

Att jag förstår sorgen, men de har spelat ut sin roll. Jag ber henne att få hjälpa henne att släppa taget om dem. Lovar att inte ta något hon inte är redo att ta farväl av.

Hon skälver till och bjuder sen in mig. Långsamt smeker jag hennes spänstiga ludna grenar. Sen letar jag med fingertopparna mot det som vissnat i henne och hon spänner sig en aning.

Men när hon upptäcker hur mjukt det är, hur självklart det är att låta sina döda blad mjukt falla ner i min handflata slappnar hon av.

Det är okej säger jag. Du är så vacker och så älskad. Dina nära och kära blir snart till ny mull, där nya frön kan sättas, nytt liv uppstå.

Försiktigt prövar jag ett blad som är döende men har en del kvar som lever, men hon värjer sig. Har inte sagt adjö ännu, hon protesterar och jag släpper och går vidare.

Jag känner hur hennes andning blir lättare och lättare för varje dött blad som avlägsnas. Till slut andas hon med hela kroppen. Hon vibrerar framför mig av liv och lust.

Jag borrar ner mina fingrar djupt ner i jorden, hon är fuktig, inte särskilt törstig, men hennes rot sticker upp, fryser. Med en tesked skrapar jag upp jord runt henne så att hon slipper huttra.

En aning vatten ska hon få. Och hon småpratar förtjust när vattnet gräver små gångar ner i jorden och kittlar hennes nervtrådar. Det knäpper och knastrar, pratar hemliga språk som får mig att le och blunda.

Jag älskar dig mumlar jag. 

Jag älskar dig också svarar hon.