torsdag 15 mars 2018

Organisationsmöte 2018 - HELP ME I'M GOING CRAZYYYY!





Välkomna hit idag. Det är så roligt att se att så många av er kunde komma. Idag ska vi prata ihop oss och hitta lösningar och stöd för ett antal områden som vi har identifierat och ser att vi måste agera kraftfullt inom för att sen kunna rulla in det nya och då samtidigt undvika de flaskhalsar som nu uppstått. Men för detta krävs en bättre kartbild och en intensifiering av fördelningen av resurser och då måste vi jobba mer och bättre så att vi kan säkra verksamheten ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det pågår nu överallt olika utvecklingsarbeten innanför ramen för de frågor som vi identifierat som genomgripande och prioriterade. 

De frågor som har absolut störst vikt är de kommunikationsinsatser som krävs från en funktion till en annan, det handlar så klart mest om karriär och utvecklingsvägar men också om stödverksamhet och kärnverksamhet och det handlar självklart om ett partsgemensamt behållarperspektiv. Vi väljer under den här avtalsperioden att satsa på den individuella utvecklingen genom ett antal avstämningsstationer där vi har valt att prioritera sjösättningen av ett antal system, som alla bidrar till att stärka den breda dialogen och därmed också våra kompetensprofiler. 

Det är viktigt att vi nu låter oss lotsas genom en tydlig dialog som är både enkel och transparent, men för att uttrycka det lite spetsigt och rakt på sak så behöver vi ha en förfinad spelidé och behålla de resurser vi har och inte gå på halvhalt. Det är helt magiskt att vi nu som ledningsgrupp haft förmånen att få uppleva den samverkan och öppenhet som finns där ute i organisationen och som gör att vi nu kan satsa våra resurser mer på basplattan så att säga. Som exempel kan nämnas den stukade IT-avdelning som nu frodas och levererar. Vi vet att vi alla kan göra den resan och förflyttningen om vi bara som sagt jobbar bort stuprören. 

Självklart kan vi inte göra detta själva utan vi måste tillsammans sluta åtgärda de akuta symptomen, detta genom att bli tydligare som kravställare och att inse att vi kanske inte kan se runt hörn. Vi får helt enkelt lägga oss lite mer i framkant och förebygga, det är det vi tror på i den här organisationen och att inte återuppfinna hjulet, det är inget klokt sätt att utnyttja våra resurser på, det får oss att studsa tillbaka på ett kroniskt sätt. Istället ska vi nu renodla gränsytorna och klustra empirin. På den vägen har vi alla vandrat och vi har nu identifierat en målbild. Det finns dock fortfarande hinder i vägen såsom  signaler som man fångat upp. Men givet den målbilden så finns det ett antal framgångsfaktorer. 

En av dem är att trycka fram ägarskapet och erbjudandet, även om gränsytorna ännu inte är helt klara. Men så fort vi hittat skaven internt och gjort en riskbedömning, som i dagarna tros bli klar så kan vi sluta trippelarbeta och tappa bollar emellan varandra. Och bara det är ett steg i rätt riktning. Att tillsammans förfina våra interna gränssnitt  och tillsammans skapa tid för det medarbetardrivna arbete som vi är så stolta över skapar ju förstås en frisläppt kompetens så som vi önskar. Vi tror att det är ganska både prickigt och randigt och rutigt.

 Ja alltså hela styrfilosofin är att medarbetarkreativiteten tar oss framåt med fullt fräs och vi ser inga risker med det, utan det är bara att staka ut en riktning. Och i det är det viktigt att signalera varaktig uthållighet. Nu har vi inte riktigt landat rätt här ännu när det gäller funktion snarare än person och vi har tyvärr byggt in motsättningar i vår organisation men det är viktigt att skapa tid att prata och reflektera. Utvecklingen försinkas som sagt men det kan undvikas om vi vänder oss till 1.a eller 2.a linjen och inte till person, det säger ju sig självt. 

Tryck tillbaka frågorna bara så att de inte kortsluter vårt system. Och när det gäller vår stukade självbild som avdelning så måste vi förstå att om inte vi gillar oss själva så gillar ingen annan oss heller. Vi kommer aldrig att bli bättre än vi är tillsammans. Så om vi slutar att kasta den här soppåsen framför varandras dörrar så kanske vårt varumärke får en chans att frodas och vårt inre liv kan blomstra. I den kontext vi befinner oss i så är det här kanske ett rött skynke, men det ÄR väldigt mycket teamet och vi och vi får bara kritik för det vi INTE gör. 

Så därför är det dags att återigen flytta fram positionerna och börja jobba mer med den interna organisationskulturen. Vi är dem vi är och får fantastisk feedback för att vi börjat i det lilla och sen jobbar oss uppåt mot det stora. Det är som sagt de nya kollegorna som smittar av sig på oss men även tillbaka på de schabloner för utveckling som ju är våra verktyg för att korta inlärningsresan. Allt det här kommer så klart att påverka och lägga grunden för ett inriktningsbeslut som presenteras på nästa stormöte. Det bådar i alla fall gott framåt och kuggfrågan är som vanligt hur vi kan göra det vi gör bra idag ännu bättre i framtiden.

Det var det hela
Tack

onsdag 14 mars 2018

Varmt välkommen




Låt oss vila i den tid som var innan vi ställde en första fråga. Det behövs inga frågor. Det finns en verklighet som är helt oberoende av frågor och svar så vi kan slappna av om vi vill. Det är helt okej. Vi kan vilja saker eller låta bli. Våra tankar är ändå som tourettes fast uttalade i det dolda. Helt oskuldsfulla. Like a river of shit or gold or whatever. Vad vi gör eller inte gör, hur vi lever. Det har inget med något att göra överhuvudtaget. Den bara finns där hela tiden, inbjudan. Så nära att den inte går att skilja från oss själva. Den är oss själva. Vi kan lugnt skrota på och göra fel eller rätt, ingen bryr sig. Inte egentligen. Att inte ställa en fråga kan vara en direktlänk till absolut verklighet, om du vill. Bara låt bli frågan. Låt den vara. Bädda ner den i sängen, stoppa om den och säg god natt. Den kan sova nu. Du kan vila nu. Eller låta bli. Verkligheten är absolut, både med och utan frågor.

Ingen behöver svara, för det här är ingen fråga. Uppvaknande är ingen fråga och inget ”men”. Det är ingen tolkning och ingen utredning. Det är inget som behöver bevisas. Inget som kan vinnas, bevaras eller förloras. Det som påminns om är att vi inte behöver krångla. Det är sett att det inte behöver krånglas. Men vi får krångla. Det är generöst och givmilt. Flödande generositet i oändlighet. Vi får kämpa också. Vi behöver inte kämpa, men vi får. När som. Välkommen att kämpa. Välkommen att vara rädd. Välkommen att göra bort dig och veta minst. Välkommen att glänsa och veta mest. Välkommen att verka minst upplyst. Välkommen att vara Guru. Ingen bryr sig. Det är inte viktigt. Inte viktigt om du tror att du är upplyst eller om du tror att jag är det. Inte viktigt om det verkar som om det finns någon där som håller på att somna om, eller någon som inte har vaknat på riktigt. Ingen bryr sig. Men vi får ställa de frågorna. Vi får göra vad som helst. Men vi behöver inte. Det är det som är så fantastiskt. Att vi faktiskt inte behöver det. Vi får kyssa Guruns fötter eller spotta på dem. Eller låta bli dem helt och hållet.

Det finns en så otroligt fin avslappning i detta varande. Det fanns där innan din första fråga och ditt första men. Det finns där nu efter en biljard frågor och en biljard men. Visst kan du fortsätta ställa en biljard frågor till, men du kan också låta bli.  Och vila en stund. Vi kan tro eller låta bli. Vi kan agera eller vara passiva. Tro på att det är viktigt att det goda vinner eller att inget spelar någon roll. Välkommen att tro på mening, välkommen att tro på alltings absoluta meningslöshet. Vi får gråta över att allt är hopplöst, vi får förundras över det stora mysteriets vidunderlighet. Det är okej. Vi är okej. Vi är vackra och fula. Ibland vill jag kämpa, ibland vila. Ibland vill jag tro att jag finns, ibland vill jag tro att jag inte gör det. Ibland vill jag använda språket som om jag vore ett subjekt, ibland ett objekt och ibland som om jag vore en betraktare, ibland som om jag vore en själ, ibland som om jag vore Gud, ibland som om jag vore Satan och ibland inte alls. Ibland vill jag använda språket som om det vore ett svart hål, en tyst evighet. Och ingen bryr sig. Jag får det, men jag behöver inte det. Inbjudan finns där hela tiden. Att låta bli.

Och då blir det sett igen, den lilla leken. Icke picke pö, bodde på en ö, ön börja brinna, alla börja springa, utom Icke picke pö, för han var redan dö’. Lekparken är oändlig, så är vi, så är du och jag och alla. Du tuggar tuggummi, jag dricker kaffe. Jag gör lappar med en pojke som går upp ur sängen. Jag fotograferar isflaken vid nacka Strand, jag hör en dammsugare surra, jag åker hiss, jag blir arg, jag blir lycklig. Jag skriver inlägg som lyser upp hela jordklotet, jag skriver inlägg som sätter hela skiten i brand. Och ingen bryr sig. Verkligheten andas in mig och ut mig. Jag tror att jag vill. Jag tror att jag inte vill. Jag tror att min tid ska användas till det eller det. Att jag är på rätt väg och sen på fel. Och verkligheten andas in mig och ut mig. Och dig och dig. Och vi är så välkomna att andas vi också. In varandra och ut varandra. Och vi kan få tro att vi får välja själva. Och vi kan få tro att vi inte får välja själva.

Vi kan också få tro att det finns ett oberoende jag eller att det inte gör det. Att det finns en scen där vi alla är aktörer, eller att också det är en bild, en tourettes-tanke som ingen i själva verket någonsin har tänkt. Det är inte viktigt. Det betyder ingenting. Det är klart som korvspad. För enkelt och för svårt. Alldeles för svårt för att vi ska kunna diskutera det och alldeles för enkelt för att vi ska kunna låta bli. Det är vackert, det är innerligt. Förskräckligt och ytligt. Men inget att ifrågasätta. Vi behöver inte det. Men vi får.

Det kan tyckas vara en växling mellan lek och avslappning. Eller kamp och frid. I själva verket är det inget av dem och bägge samtidigt. Välkommen viskar det. För evigt och här och nu. Varmt välkommen.

onsdag 7 mars 2018

Jag hoppas att det här samhället misslyckas



Vad gör det egentligen med människor att konstant höra att de är helt unika och att alla kan om de bara vill? Och hur lång tid får det ta utan att detta unika börjar arta sig, innan man börjar misstänka att det kanske inte riktigt stämmer att man är så himla unik? Det finns ju trots allt ett medelvärde och en normgrupp av en anledning. Är det inte ganska uppenbart att att ens så kallade vilja inte riktigt räcker till eftersom omständigheter på något mystiskt sätt verkar tycka annorlunda och dessutom redan från början har värdesatt vissa insatser som tio gånger högre på statusskalan än andra. Detta på helt irrationella grunder, då vissa av dessa insatser (i fler fall än lovligt) varken går att härleda till intelligens, begåvning eller nedlagd tid.

Det finns något slags magiskt tänkande i detta positive thinking, som känns helt uppåt väggarna. Att diskutera vad som är lyckat är så klart tycke och smak, men ett mått på det är väl vem som får ha ordet och tycka och tänka på ett sätt som hörs och syns? Eller som kan tjäna pengar på sina idéer eller insatser. Vissa plockar hem poängen på att ha ett trevlig efternamn, vissa först i döden när Gud ska sätta poäng på synder versus dygder och vissa genom att visa så mycket hud på youtube och säga så korkade saker att folk vill titta på en bara för att man är så våpig att ingen tror att det är sant. (men det är det fömodligen – hualigen). Samma tveksamt intelligenta individ kan sen få skriva böcker som blir publicerade och föreläsa om entrepenörskap. Om någon blir sur över det eller ifrågasätter det minsta lilla så är man ogin, omodern och förmodligen inte tillräckligt feministisk heller. Det är väl JÄTTEkul för hennes skull och jättebra för alla unga tjejer att få en så fin förebild. Hon visar verkligen att man KAN om man vill och att TJEJER också kan. Ja, absolut genom att vara korkade ,klä av sig och sälja reklam för diverse skönhetsprodukter och skönhetsoperationer som INGEN behöver. FETT feministiskt.

Allt är så otroligt förvirrat just nu när man kan tjäna pengar på att vara en överviktig 20-åring i fula kläder, hemmaboende hos mamma, spelandes spel för 8-åringar och låta som om man hade en kombination av alla diagnoser som finns. Också detta på youtube. Jag såg en film för länge sen som jag inte kommer ihåg vad den hette. Den handlade om amerikansk white trash kultur, där feta amerikanska vuxna män satt på toalettstolar med dropp, käkandes skitmat och spelade våldsspel. Mycket praktiskt, de behövde aldrig gå ut. Igår såg jag ett videoklipp på youtube med en tjej som hade beställt hem kläder från postorder som hon skulle pröva framför sin lillebror, som konstaterade att hon i en vit silkesbody med genomskinlig underdel såg ut som en hora. En miljon visningar. Så klart. Det säger kanske en del om henne och hennes bror, men ännu mer om oss andra som tittar på skiten.

Herregud, jag måste väl inte titta på sån smörja då? Nej, absolut, det gör jag inte särskilt ofta. Men Tim och hans kompisar som är åtta gör det. Och tjejer sitter och matar sig med hur mycket skit som helst. Varenda tonåring på youtube idag pratar och ser ut som dokussåpatjejer helt utan hjärna eller integritet. Och vi vuxna typ skrattar lite och lägger huvudet på sned som om det vore lite gulligt. Det gör mig så jävla missmodig. Det är som om evolutionen går baklänges. Så himla tjusigt, människorasen utvecklades framåt till år ungefär 2000 (förmodligen inte så långt ens) och sen började den backa. Och Sverige backar. Det har blivit ett otryggt och ihåligt land. Jag vill inte bo här längre. Det känns som om vi fullständigt har tappat greppet om allt vad värderingar heter. Ungdomar är mer förvirrade än någonsin och blandar feminism, ”slutblaming” (japp också det ärvt av den fantastiska amerikanska kulturen) och fritt sex med något som nästan liknar katolicism från 1500-talet. Generellt verkar ingen av dem ha en inställning  till sina kroppar, sin sexualitet eller till relationer över huvud taget som känns skön. Utan de är helt i klorna på allt utom sig själva. De har ingen glädje, inget att hålla sig i, ingen integritet, ingenting.

Klart att det är enkelt och smidigt att avfärda allt jag skriver som att alla förfasar sig över de yngre generationerna och alltid har gjort det, men jag vetefan. Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt mig så ledsen över att behöva se mig omkring. Jag tycker liksom att det känns som om vi har passerat alla rimliga gränser för vad som känns okej, så det känns knappt som om det går att ta upp en diskussion, det är så jävla beyond fucked up. Pratade igår med en mamma vars dotter hade fått höra att hon och hennes kompisar inte fick komma på en fest om hon inte gick med på att ligga med den som anordnade festen. Ta en för laget för fan!

Skolan är helt värdelös, under all kritik. Jag kämpar och kämpar för att min son skall kunna ha det bra i skolan, men det börjar bli vardagsmat med våld och kränkningar. Han har blivit sparkad i huvudet och misshandlad så många gånger att jag inte ens har räkningen på det längre. Och vi bor i en rik förort till Stockholm med ”bra skolor”. Hur jävla illa är det i så fall på andra ställen? Hans klasskompis blev rånad av ett gäng vuxna män precis utanför skolan för några veckor sen. Jag tvivlar på att det blir bättre för att man byter skola. Det är omständigheter, vilken lärare man råkar få etc som avgör, så det finns liksom inget att hålla sig i. Att man ska få VÄLJA skola är dessutom ett jubelskämt. Man får ÖNSKA en skola, men alla bra skolor är fulla, så då blir man lotsad någon annanstans.

Och jag saknar så fruktansvärt riktiga människor som besitter lite sabla visdom och common sense. Och jag menar inte bara akademikersmarta, utan smarta på det där sättet att de samtidigt besitter tillräckligt med integritet för att ifrågasätta trender också inom sitt eget gebit. Som tänker själva. Utanför ramarna om det behövs. Som inte stressar sönder hela sina liv och jagar lycka borta vid pensionens horisont där jag redan sett för många dö, antingen av identitetskris eller hjärtinfarkt. Jag längtar efter dem som vill stanna upp och faktiskt börja om det här samhället. Jag kan känna mig farligt trött på allt ibland, som om jag knappt tycker att den här kulturen är värd att rädda längre. Kan ibland känna en sån hopplöshet att det känns som en bra idé om att allt bara flög i luften så att vi fick ett cleen slate att börja om på. Och så skrapar jag ihop lite lycka och glädje från mina nära och kära och fortsätter kämpa för mina små där hemma som ska ut i den här skiten. Försöker peppa dem att plugga samtidigt som folk tjänar pengar på ren dynga. Om alla där ute ändå bara vill konsumera skit, så är det väl lika bra att uppfostra barn som producerar skit? Eller ska de bli sjuksköterskor och lärare så som dessa yrken ser ut idag? Det är ju ett jävla skämt, de överlever ju inte utan att bli sjukskrivna och gå på knäna och får inte ens betalt för det.

Jag försöker verkligen selektera och skydda min hjärna från att bli helt lobotomerad av idioti och kanske ännu mer mitt hjärta från att bli helt krossat under all den här skiten, men ibland bara går det inte. Mitt hjärta råkar vara av den arten att det inte kan rå för att det krossas, gång på gång. Och min hjärna säger förnuftigt att det är något jag ska vara glad för, eftersom motsatsen innebär ignorans och att snart bli lika sjuk som samhället i stort. För det tycker jag att det är. Riktigt duktigt sjukt.

Om jag var helt fri att göra det jag tror på, så skulle jag redan imorgon ta mina barn under armen och aldrig sätta dem i en svensk skola igen. Jag skulle ta dem och Björn, sätta mig i husbilen och dra. Skriva ut dem ur det här jävla landet och sticka ut i världen. Tror att de skulle lära sig mycket mer genom att besöka länder där det behövs volontärarbete, att engagera dem i miljö och människor. Lära sig om kulturer och religion, medkänsla, ömhet, empati och kärlek. Att för allt vad det är värt öppna deras ögon för de större perspektiven där vi som människor verkligen kunde göra något för varandra som betyder något. Och att leva i det nu, som slarvigt av stressade företagsmänniskor som just varit på en inspirationsföreläsning via jobbet slänger sig med som en oneliner i lite väl valda situationer som råkar ge status. Jag tycker att det är viktigt att vara i nuet säger de med tomma blickar och nickar som om de fattat något. Okej, men gör det då. Se dig omkring vad som verkligen händer just precis NU och fatta läget.

Sen kan jag precis som alla andra upplysta sätta mig ner och fnittra bort att allt ändå är som det ska, men det känns inte längre sant i hjärtat. Visst är det ultimata vakna som en läskig blandning av nihilism och humor på ett absolut plan, men upplevelsen att vara här, sann eller ej, är på grund av en aning erfarenhet svår att vifta bort. Varandet är ingen irriterande fluga som går att vifta bort. Eller visst det går, men det känns inte särskilt relevant just nu. Den universella kärleken som brinner i hjärtat däremot. Den känns relevant. Mer relevant än någonsin faktiskt.

På ett plan kanske vi alla är unika och kan göra vad vi vill och drömmer om. Men kanske är det inte längre en relevant utgångspunkt. Det kanske är drömmarna i sig som är fel. Och viljan också dessutom. För om det är människors drömmar och vilja vi ser förverkligas runt omkring oss nu, så skulle jag nog önska att fler människor misslyckades. Jag vill att hela jävla samhället ska misslyckas nu så brutalt att vi kan vakna upp någon gång ur den här mardrömmen och börja om.

Det är vad jag vill.

måndag 5 mars 2018

Tribute to Lana Del Rey - The Queen of Boredom



Det här blir en av mina förfärliga ärlighetskomplextexter och de kan vara en aning uppkäftigt argtröttgriniga och den är INTE till för att peppa någon, så läs inte om ni vill behålla gott humör.

Alltså uttråkad. Vissa människor förvånar mig, imponerar verkligen på mig genom att nästan aldrig verka uttråkade. De rusar fram som tornador och verkar verkligen helt fantastiskt engagerade i allt. Lite trötta absolut, eller lite hurtfriskt otåliga att komma igång. Här kan vi ju inte sitta hela dagen, säger de med rosor på kinderna och solskensblickar. Men hallå, det är INTE uttråkning.

Jag pratar om uttråkning beyond nihilism.  Den där, där allt bara blir så sjuuuukt tråkigt. Ingenting är nytt, ingenting är kittlande, allt bara oh my goooood vad trist. Please. Och alla försök jag gör att roa mig själv eller hitta inspiration bara förvärrar saken. Hurtiga tillrop landar liksom som idioti i en grå geggpool av icke imponerat intellekt. Jag zappar grinigt igenom Storytel, hur många titlar finns det där, tiotusentals, hundratusentals, fler? Alla är så jävla tråkiga. Stackars författare som suttit där och lagt ner tid och så tycker jag inte att en enda verkar spännande. Romaner, deckare, inspirationsböcker om personlig utveckling gör mig helt sjuk av tristess. De andliga böckerna, motivationsböckerna, de pretentiösa litt-vetarnas lyrikbajsarböcker, chic lit litteratur, skräck och historia, tjäna mycket pengar genom att..., arg feministlitteratur och så snaskbotten med erotik för hjärndöda.

FUCK – jag döööör vad tråkigt. Försöker lyssna först på "Vägar till visdom" av Stefan Einhorn, men blir snabbt irriterad över det allmängiltiga och på något vis FÖR hedersknyffelspåriga i texten OCH att den använder ett språk som helt uppenbart kärleksfullt har anpassats för att precis alla ska kunna förstå. Fortsätter med Brené Browns "Braving The Wilderness", hon brukar vara karismatisk, men nu blir jag irriterad på att temat är något som jag redan varit igenom i hela mitt liv själv. Att inte tillhöra någon crew och att sen komma fram till att ingen hör till någonting eller någon, men att man genom att vara autentisk och äkta kan hitta en SANN tillhörighet och connecta på ett djupare plan är så jäkla fantasilöst. Been there, done that. Nej, jag orkar inte med det här. Framfört med intensitet.

Och sen Manoush Zomorodi, vars titel jag får fram när jag googlar Bored – ”Bored and brilliant”. Men nope, det är sjukt trist att lyssna på ytterligare en författare som snackar om hur vi blir överstimulerade av sociala medier och att tid för reflektion är viktigt för kreativitet. Självklart på ett charmigt amerikanskt vis med mycket glädje och övertygande humor. Jag DÖR, hur många fler författare där ute ska prestera oneliners som saluförs på Ted Talks innan folk börjar kräkas? Allt presenteras på SAMMA sätt, med självsäkra steg fram och tillbaka på scenen, charm och snyggt placerade evidens i form av olika forskare och studier som stöttar just precis den här lilla detaljen, som ingen annan tidigare kommit på och som är en liten skithög med ungefär samma doft som allt annat som redan skrivits. Min hjärna känns som en kokt torsk nu.

Till och med äkta kreativitet känns krystad. Fan, vad alla ska hålla på och vara unika tänker jag surt. Netflix? Nä, samma tjaffstema på allt, har redan sett allt jag vill se. Gå ut och gå? Mhm, har inte tid. Jag måste sitta i ett akvarium hela dagarna och rekrytera nissenysar som skall göra mer samhällsnytta än vad jag gör iaf. Sen skall jag hämta barnen och de bråkar om exakt samma saker varje dag. Rättvisa. Rättvisa. Rättvisa, det måste vara ett av de tråkigaste temana på jordklotet ever. Varför vi inte får mjölk på jobbet. Fruktlåda. Varför jag ska tjäna mindre eller mer än någon annan. Mina saker och dina saker. Vem gör mest hemma och vem gör minst? Ja, jag tycker faktiskt att jag gör mer, WHATA FUCKING SURPRISE!!! Den som någonsin har känt att de gör minst hemma och skäms för det, upp med en hand! Jag är ett jävla ashole som gör mindre än du hemma och jag fucking njuter av att se dig slava så att jag slipper, för att jag är en lat idiot som inte vill göra tråkiga saker. Hur många erkänner att det är så det ligger till? Nej självrättfärdiga ska vi vara allihopa, allihopa, allihopa. Jag meeed och du meeed! Du borde inte ha, du borde ha gjort och jag skulle aldrig ha gjort och varför och nästa gång och hallå, jag ställer inte upp på det här, det HÄR är mina gränser! Okej, slutat lyssna. Jag skiter i alla andras gränser, de är skit. Gränser är skit. Tala om var du tänker SLÄPPA på dina gränser istället så att jag vet vart jag komma in och träffa dig på riktigt istället. Fegis.

Pinterest, inredning, tiny houses, färganalysen, living in an RV, kläder, röda läppar, växter, vegetarisk mat. Åh vad härligt, NOT! Inte igen och igen och igen. Googla motivation, depression, motivation igen, roliga saker att göra, bucketlist. NEEEEJ! Jag vill inte flyga helikopter eller hoppa bungy jump.

Vill inte höra Tolles fnitter, inte åka med i OSHO-skämt om politiker och sex, inte vaggas i Mojis famn, inte känna mig smart när jag lyssnar på Adyashanti, eller älska öppet och sårbart med Gangaji. Inte konstatera att inget finns med Jim Newman eller vara sarkastisk med Jed McKenna. Pisstråkigt.

Det är så jävla skumt. Jag kan växla mellan total bliss och brutal nihilism under loppet av två dagar. Det går. I Ceciliavarandet får allt det plats.

Lyssna på lite sabla positiv musik nu Cecilia. För ytterligare något skittråkigt spår handlar om hur vi kan LURA kroppen att allt är skitkul bara genom att le. Fy faen vad bra – shit att jag inte tänkte på det. Jag ska le som en sabla gädda nu! Eller dreja eller baka bröd, måla och meditera.

It aint gonna happen.

Jag har lärt mig att totalt ge upp när jag är så här uttråkad. Min hjärna är helt enkelt INTE mottaglig.

Och då ska jag säga en sak. Jag har en idol, en hamn där jag vilar när ingenting annat fungerar och i den hamnen vilar jag tills de här mörkgråa skyarna skingras (för det gör dem alltid, ja utan antidepressiva och uppåttjack) och det är totalt kontraproduktivt och HELT vansinnigt enligt vilket superutbildat A-barn som helst där ute, som numer är de enda som får bli psykologer – (tack för infon Björn).

Hamnen heter Lana Del Rey.

Varför – den enkla förklaringen är att hon är en av de få för som INTE försöker peppa mig. Sista frasen i låten Heroin: 

"Oh, I'd be lying if I said I wasn't sick of it"
Nu drar jag hennes musik som det täcke över huvudet som jag behöver för att sura och tjura klart.


LOVE Lana

onsdag 28 februari 2018

Tappa tråden för FUCK sake!



(Om ni vill kan ni hoppa över de första fyra styckena och börja läsa sen, det står inte så mycket av värde innan stycke fem, i princip står det ”I’m an as - you’re an as.”)

Kreativitet, så himla lätt och så himla svårt. Den känns som en helt egen kraft som kan komma och gå. Som om man plötsligt blir drabbad och så har man skönt flow. Men jag har märkt att det inte är så enkelt. Kreativitet kräver sina förutsättningar,  och det finns nästan ingenting som är så förödande för den som dåliga vibbar och negativ energi. Så fort det slår till, Maya som är ute på korståg och bråkar så tappar man all sin energi och glädje, all sin kreativitet och så börjar det mola i magen och allt blir jättetrist. TRÖGT. Det blir aströgt allting. Och trött och stelt och kallt och ogint. Så känns det när jag ska skriva nu, som om jag blivit akut förstoppad. Fast med andra människors skit. Och det behövs inte särskilt mycket heller. Det räcker med ogrundade åsikter framförda på ett dömande sätt. Tråkiga attityder, krystade samtal, människor som krånglar för att de kan, ilskna ögon, självrättfärdighet. Den är värst. Självrättfärdighet får mig på extremt dåligt humör.  Den är så himla svår att värja sig emot.

Och inte tusan behöver man egentligen värja sig, men jag upplever det som om min kreativitet behöver space och luft för att kunna flöda fritt och komma ut. Som om det finns kanaler i mig som det kan rinna guld, vatten eller trög sabla svart olja igenom. Och resultatet blir därefter. Negativ energi från andra människor, jag tänker att det vore så himla bra om jag kunde sortera bort den bara sådär helt rationellt. Bra för min kreativitet och glädje, dåligt för min kreativitet och glädje – höger hög och vänster hög och sen bara kasta den dåliga helt enkelt. Men det verkar inte funka så.  Människors tro (övertro) på sin rationella kapacitet är helt makalös. Högmodig faktiskt. Ignorant. Och drabbar det någon annan säger vi sturskt: "Bry dig inte om det där du, låt ingen annan trampa på dig, du äger ju såklart din egen glädje och kreativitet". Som att negativa energier går att vifta bort som irriterande flugor bara. Men det funkar inte så med kreativitet och glädje, den verkar vara lite som en egen entitet som sitter där och behöver rätt input eller vila och kli bakom öronen för att funka. Och dessutom behöver den ställtid. Tiden efter att det negativa tagit över systemet varierar, men plötsligt verkar det vara färdigneggat och så börjar det kunna andas igen.

Tänker att vi kanske har olika känslighet vi människor. Jag känner mig i det känsligare laget, kanske människor som upplever sig som kreativa är i det känsligare laget generellt? Tänker att känsligheten och det observanta i sig självt är själva käket för det kreativa som sen ska hitta ut igen. Jag känner mig själv som en enda stor svamp. Jag absorberar världen. Tror att det märks på mina texter också, att jag inte har särskilt mycket filter att sortera bort intryck igenom. Snarare kommer de in i mig, förstoras gånger tio, färgsätts, ljudsätts, får liv och själ och sen spottas de ut igen. Och det verkar inte som om jag kan välja vilka intryck som ska få kvala och inte, utan det som kommer in tenderar att komma ut också.

Som den här texten, den känns trög, oinspirerad, gnällig och trött. Suger faktiskt. Och jag får direkt dåligt samvete för den, för att jag tänker att den sipprar vidare den negativa energin till ännu fler stackars människor som måste läsa den här griniga texten och så fortsätter negativiteten som ringar på vattnet och förstör ytterligare någons kreativitet och ytterligare någons. Till slut sitter vi här allihop som ett gäng gamla sura kärringar och gubbar och gnäller över att alla andras negativa energier förstör vår egen. Shit vad sur man kan bli, alla andra är faktiskt idioter ju mer jag tänker efter. De smyger omkring därute alla idioter och bara VÄNTAR på att få stjäla min energi och kreativitet.

Fast nu börjar det här bli roligt. Jag ser det. Shit vad coolt. Nu tappar jag tråden. Är det inte underbart? Shit vad boring det här blev nu. "Jag är så känslig, alla andra är så dumma, jag och mig och min kreativitet". HAHAHA! Shit vad komiskt. Seriöst, det här är så roligt. Ni måste se det! Jag bara älskar min hjärnas fantastiska förmåga att försöka påbörja resonemang som den på något vis redan från början vet är dödsdömda. Men jag viiiillll gnäller den snopet. Snälla Cecilia, vi kaaaaaan väl sy ihop ett orsaks- och verkan resonemang? NEJ DET KAN VI INTE, din sopa. :) Hahahaha!!!

Jag tappar alltid tråden numera. Thank God för att jag alltid tappar den. Tråden är nämligen den stora spännande illusionen som håller min känsla av identitet och eget existerande vid liv. När min hjärna har påbörjat alla sådana här orsak och verkan resonemang och hårt, gnälligt och krampaktigt tramsat om hur allt det här hänger ihop ett tag och VEM JAG ÄR I DET, så händer alltid samma sak. Jag blir dödstrött. Och sen helt blank i hjärnan. Som om den lobotomerar sig självt. Och sen blir jag helt sjukt glad. För vips hade tydligen oljan runnit ut färdigt. Och det hade ingenting med MIG att göra. Alls. Som vanligt. Eftersom det aldrig fanns varken en mig eller någon annan. Idioten var jag, som var du, som var den fördömande prästen, som var det lilla hånflinet i mungipan, som var hundskit och solsken och Hollan Holmes och min rosa lillfingernagel. Alltså det där ögonblicket, yes yes yes, när det går sönder. När tråden tappas, illusionen spricker, solen kommer fram bakom molnen – FUCK – det är bättre än knark.

Jag ÄLSKAR att tröttna. Det är så sjukt skönt att tröttna. Shit vilken bra terapitext det här blev. Hade ingen aning om det när jag började skriva. Skriva är bäst! Jag känner mig helt sjukt barnsligt lycklig nu helt plötsligt.

-          Jaaaaaa, människor för tusan TRÖTTNA!!!!!

“I gotta get away from these crazy bitches!” (Citat GJ – Top of the lake).

Åh vad det är bra, åh vad det är bra, åh vad det är braaaa! Shit vilken energiboost det blev nu. Tror faktiskt att mina tangenter flyttade upp i fart från typ snigel till räserbil.

Oh my God, oh my God, oh my God – det här är inte det smäckraste och vackraste jag skrivit, det är en total fuckuptext.

Men nu är jag glad igen. Fattar ni? Whatever!

Over and out

tisdag 27 februari 2018

Even the smallest blade of grass...




De här vardagssituationerna som sagt. Jag vill skriva bara för att inte göra mitt liv mindre eller större än det är. Det spelar ingen roll att det som händer inte är signifikativt för någon annan, det kanske inte ens är det för mig. 

I ett utdrag från Upanishaderna står det: 

Even the smallest blade of grass is connected to the farthest star, and it is as significant as the greatest sun. Nothing is insignificant, nothing is smaller than anything else. The part represents the whole just as the seed contains the whole.

Jag och Björn brukar rysa ikapp när vi hör Oshos röst brytas och nästan skälva av vördnad när han läser upp dessa rader i en inspelning av Deva Premal och Miten där de bjuder på 21 dagars mantra meditation. (Day 8 – Wholeness).

Jag minns hur vi satt ute i trädgården på det landställe som vi hyrde precis i början när vi hade blivit ihop och lyssnade på den och såg på månen som svävade i höstnatten. Tallarnas mörka grenar sträckte sig uppåt mot stjärnorna som om de, precis som vi förstod att vi var gjorda av samma sak som dem. Det kändes som om hela livet bara vibrerade och levde i Oshos röst den kvällen. Jag kan fortfarande inte lyssna på den utan att bli helt tagen. Det finns något i den inspelningen som sveper iväg all vardaglighet och får mig att fullständigt glömma allt för en stund. Allt stannar upp, jag suddas ut och vet inte vart jag slutar och allt annat börjar. Det är så vackert. Så vackert. Det får mig att vilja svaja och humma.  

Och jag kan inte skaka av mig den här känslan av total förundran. Den är större än bara ljus och kärlek och leenden. Den är liksom mer på knäna. Mer med pannan mot marken. Det är de små sakerna och de stora. Det är linjerna i en handflata och de mörka fläckarna som syns på månen. Jag vet inte vad som är signifikativt. Och det är så underbart att inte veta. De här små händelserna som man tror är små och som sen sätter allt annat i rullning och är en effekt av allt det som rullade innan. Jag kan känna i min kropp hur jag är ett fungerande, en verkan av alla de orsaker som härstammar från den första lilla rörelsen någonsin i evigheters evigheter. Hur jag aldrig kan vara något annat än en verkan och hur otroligt osannolikt det är att just jag skriver den här texten just nu. Det hade krävts så otroligt små miljontals millimetrar av annat skeende någonstans på vägen fram till hit, som aldrig hände, men som om det hade gjort det hade kunnat tillintetgöra att jag sitter här nu och trummar med fingrarna på tangenterna. Det är inte självklart och samtidigt totalt självklart för det hade inte kunnat spela ut sig på något annat vis. Då hade det gjort det. I ett förflutet som ändå bara uppstår i en tanke just nu. Och det är det som är så förunderligt udda, att allt som sker, att allt jag skriver sväljer sig självt i nuet, gluffsar i sig dåtid och framtid, som skorpor med jordnötssmör och sylt. Det slickar sig runt munnen, nuet. Plirar mot mig med okynne och leklust i blicken.

Så jag vill ohämmat leka fram scener ur mitt liv.   

En är den som uppstår varje morgon när jag får se Björns mörka kalufs som alltid befinner sig i ett totalt kaos mot den vita kudden. För att inte tala om hans skägg som oregerligt liksom ser ut som om det vill slita sig loss och rymma, det vill åt alla håll samtidigt! Och den där synen av honom varje morgon får mig att vilja brisera i kaskader av regnbågsfärgade såpbubblor. Det är så konstigt att han ligger där. I en enda stor hög av en otämjd bohemcharm, som för mig är helt oemotståndlig. Han har ibland något hopplöst oordnat över sig, som till och med skulle kunna få en kaosteoretiker att hicka. Hans ögon kan äta mig lika glupskt som ett svart hål kan sluka en knappnål. Han kan förvandla mina mindre smickrande sidor till läckra egenheter som kan ätas som om de vore geléhjärtan med socker på. Björn kan sånt. Det får mig att känna mig oändligt älskad.

En annan scen ur mitt liv, som dessutom är återkommande, är hur jag älskar snö och regn. 

Att bo i husbilen har lyft detta älskande till nya höjder. Jag får gå barbent med den stora täckjackan om kroppen pulsandes i kristallvit snöyra bort till servicehuset och duscha. Huttrandes dit, avslappnad och varm, ångande tillbaka till husbilen. Det är bara ytterligare ett exempel på en av livets stora mysterier. Att hud knottrar sig när den fryser och att det kan kännas nästan sensuellt när snöflingor får lov att smälta på ens hud. Detta sinnlighetsfrosseri är för mig fullständigt exquisite. Jag förstår inte när andra tittar medlidande på mig för att jag bor i husbil. Bara detta lilla, att få pulsa genom snön till den varma duschen, jagad av ilskna snöflingor som bråkar med ens morgontrötta hårslingor... fattar de inte? Det är så coolt. Det är fan erotik på hög nivå.Varför är människor så misstänksamma? Jag känner mig helt oövervinnerlig när jag går där. Tacksam ända in i märgen. Och det känns som om jag går med en stor hemlighet i hjärtat som nästan ingen annan förstår. Det är sådana små saker som man liksom bara kan glömma bort, eller ännu värre göra motstånd emot. Och så missar man miraklet igen. Jag vill vara uppmärksam så att jag inte missar det uppenbara.

Ja, det känns så himla viktigt att vara uppmärksam. Och jag vet inte varför det känns viktigt. Men det känns som om allt måste uppmärksammas, som om det vore ovärdigt att missa möjligheten att se, verkligen se och ta in allt som händer. Jag kan inte bli uttråkad så länge jag har sinnen. Så länge det finns något överhuvudtaget. Det är inte vanligt, förstår ingen det? Ingenting är vanligt, normalt eller osignifikant. Allt är helt magiskt och det är här, mitt framför våra ögon. Ännu närmre faktiskt. Det är så nära att vi inte ens kan röra det. Vi, ni eller jag, det spelar ingen roll, vi letar och letar, men till och med letandet ÄR det här. Det här som rör sig självt. Som häpet och med gapande mun kan upptäcka sig självt och med det glittra, fnittra, snurra runt, knasigt, galet och oändligt förföriskt av total bliss ta sig ut i allt och evigheten och svälja den hel samtidigt. Begå självmord och föda sig självt i varje ögonblicks kosmiska in och utandning. Din puls, är min puls, är vår puls, är de andras puls, är allas puls, är en puls. Och den skenar. På ett så djävulskt skönt sätt skenar den i mig.

Och så ska jag landa lite, som en fjäril på en handrygg. I Ceciliavarandets obegripligheter. Men om jag ska klara det måste jag nog skriva trots allt. Jag skrev ju om det i mitt förra inlägg. Jag känner mig som om någon kan blåsa rakt igenom mig. Och som om jag vill skratta av lycka för att det kittlas. Nej, landa lite nu Cecilia. Okej, okej jag ska försöka. Men det är så svårt. Att ta något på allvar. Jag har ett inre tryck inom mig, som en lovsång som aldrig tar slut. Den liksom nästan hyperventilerar inom mig hela tiden. Men jag försöker verkligen att skärpa mig och lyssna intresserat på alla problem och allt elände. Det är ju därute hela tiden, jag vet. Jag känner mig nästan skamsen ibland för att jag känner mig för glad och obekymrad för att ta på mig den här allvarsamma vuxenkostymen som ska nicka allvarligt och säga att ja, det är bäst att vi röstar på moderaterna, socialdemokraterna, miljöpartiet, SD eller blankt. Jag vill sänka blicken och titta under lugg och pluta med underläppen som ett barn då. Och sen skratta obekymrat igen och leka tittut bakom björkar och husknutar. Gud så barnsligt. Jag förstår det, jag hör hur det låter.

Men det har blivit nästan omöjligt att vara gravallvarlig. Min hund Olle klarar det. Han har nämligen ingen humor alls, vilket roar Björn innerligt. Just Olles gravallvarliga blick när han har gjort något som roar mig och Björn så vi nästan dör av skratt och han tittar med helt oförstående mörka ögon, djupa och svarta som brunnar. Nope, ingen humor alls. Då blir det liksom ÄNNU roligare.

Okej, ikväll blir det i alla fall after work med några kollegor. Ser fram emot det. Min uppmärksamhet ser fram emot det. Det är en sådan lyx när nya intryck varvas med varandra och får virvla in i den här fantastiska apparaten, klä sig i ord och tolkningar, föda samtal om än det ena, än det andra. En sådan lyx att få äta, dofta på mat och känna att andra människors inre kanske slappnar av en aning bara för att energierna är nya och väggarna i det nya rummet välkomnar till nytt språk och nya ord. Jag älskar att få sitta och se andra människors ansikten spegla olika känslor och minnen. Särskilt det subtila och finstilta, det tecknar sig som konst jämt i människors ansikten tycker jag. Det är de här små, små rörelserna som avslöjar människors intention, osäkerhet, glädje eller sorg som attraherar mig. Jag skulle vilja kunna samla på dem och ta fram dem igen sen och titta på dem i detalj. I slowmotion. Fast egentligen inte. Det är just flyktigheten som är så förförande.

Ja så är det nog med det mesta tror jag. Det är just flyktigheten som är så sabla förförande. Och förgörande på samma gång. Tror att det är det. Det förförande och förgörande som älskar med varandra. Det blir liksom oemotståndligt för mig. Igen. Vill brisera. Det är så vackert allt det här.

Herregud - jag måste få skriva det. Annars blir jag galen. (Även fast många kanske redan skulle säga att det är det jag är).

Det kommer nog mera snart.



måndag 26 februari 2018

Allt utom vardag




Jag sitter på jobbet en vanlig morgon och fuskar lite. Jag råkar ha en paus. Jag är inte alls i stämning för att jobba. Borde kanske ha dåligt samvete för det, men nej. Jag tror inte på dåligt samvete och jag tycker att jag gör bra ifrån mig på arbetet också. Jag bidrar, jag är snabb, jag lider av duktighetskomplex för det allra, allra mesta. Och jag tycker att jag är söt som börjar med ett försvarstal för döva öron.

Men jag måste få skriva om vardagen. Jag försöker hela tiden få tag på det där levande i mig som på samma gång som det är dissocierat är extremt närvarande. Jag vet inte hur det går ihop. Jag är trött på alla diskussioner om andlighet. Hur det hänger ihop. Den ena efter den andra som ska bidra med just sina lilla kommentar, sin lilla förklaring som skall få det att öppnas, eller kanske snarare få andra att se det man själv ser.

- Jag har sett det här, nu vill jag att du ser det också.

Jag är trött på att försöka vara publikfriande. Det är så meningslöst att jaga efter andras gillande. So what, they liked me, they didn’t like me. Vad spelar det för roll när vi är döda? Vad just lilla jag gjorde för att påverka världen i någon slags riktning. Jag är inte deprimerad. Jag känner mig inte nihilistisk heller. Bara vaken. Tycker inte om att ljuga för mig själv eller andra. Och nej, jag får inte ihop det med att jag samtidigt lider av duktighetskomplex. Jag lider av alla möjliga saker utan att för den sakens skull tro att det lidandet betyder något eller säger något intressant om något annat eller mig. Vissa vill att allt ska vara antingen eller. Jag vill att allt ska vara både och. Jag är absolut inte allergisk mot paradoxer, jag tycker om dem. Jag är misstänksam mot det som INTE är paradoxalt.

Så jag vill bara skriva, jag fick en så stark impuls att skriva igår när jag såg mig och Björn sitta där i husbilen. Jag var så uppslukad först i något profant och dualistiskt. Det är så skönt när man får vara i det här drömmandet av att vara Cecilia. Sjunka in i ekonomi, färganalys, barnuppfostran, ideologier, mat och kropp. Sex. Muskler och andning, hänförelse. Kärleksberättelsen om oss, de enda som finns på den här planeten. Och så hade Björn skrivit något om fnitter och död i samma mening och med detta kastades jag plötsligt ut igen ur min lilla profanslummer, tittandes på min hand. Är den verklig, är den jag? Vad betyder det egentligen att vi sitter här. Det ser så mysigt ut sade rösten som kom snett utifrån husbilen och tittade in genom fönstret. Cecilia ser så blek ut. Hennes handleder är så smäckra och Björns ögon är så varma. De är de enda som existerar. Det händer nu. Inifrån och utifrån så händer det nu. Det är en drömmig scen som inte kommer tillbaka. Visst är den viktig, nog måste den vara viktig? Eller? Den syns ingenstans, den spelas inte in. Den visas inte på tv, den nedtecknas inte.

Nästan ingen vet vem Cecilia är. Inte ens hon själv.  Att skriva om sig själv i tredje person, det är att vara på randen till sinnessjukdom. Men jag tänker att om jag nu vore på randen till sinnessjukdom så skulle jag väl inte veta det, eller klokt resonera kring om så möjligen var fallet. Oavsett vilket är jag nog inte så intresserad av att kategorisera mig själv i någon typ av diagnos. Å andra sidan älskar Cecilia personlighetstester och har en livslång fling med personlighetssystem. En illasittande identitetsångest med aspbergiga drag. En till kär paradox. Kan bara inte se att det har något med MIG att göra. Inte egentligen. Och nu låter det schizofrent. Jag tror att alla och inga diagnoser bor som möjligheter i mig. Does it matter? Jag kan tänka mig att finnas på den här planeten i vilken av dessa diagnoser som helst. Varandet bryr sig inte om formen, det älskar alla former.

Jag längtar efter vardagsscenerna. Oavsett från vilket perspektiv de utspelar sig. Från mig, någon annan, en spindel eller ett moln. Vi ser ju alla samma sak, eller hur? Eller vi kanske inte gör det? Det verkar inte så ibland. Det verkar som om det finns en massa människor som hela, hela tiden är på väg någonstans och letar efter något annat än det här. Och om de inte gör det så pratar de om upptäckten av hur det känns att inte vara på väg någonstans. Och sen börjar de bråka om hur den upptäckten känns. Men jag kan inte bråka om det. Jag försöker ibland och lyckas hålla i ett tag, sen blir en spegling i en vattendroppe mer intressant och jag kan inte hjälpa det, men jag måste avvika.  Jag vill hålla min vardag i handen, alla ögonblick i händerna som om de vore nyfödda kycklingar, så precious tycker jag att varandet är. Jag menar det vackra, vackra och oerhörda i att vardagen är allt utom vardag. Det finns ingen händelselös sträcka med tid som skall passeras eller effektiviseras. Det händer hela tiden. En obeskrivligt kollossalt komplex händelseexplosion av färger, snöflingor, hat och kärlek, död och liv – men i mina ögon, i min blick framför allt av skönhet. Skönhet bortom vett och sans.

Jag måste skriva om den skönheten. Inte FÖR någon, eller till något, utan för att skönheten är så stark att den inte riktigt går att processa på ett lagomt sätt. Den måste språksättas, tonsättas, färgsättas. Annars går min kropp sönder. Den kan inte hålla den här skönheten i kroppen, i hjärtat. Min kropp måste ingå i någon typ av kretslopp för att inte bara gå upp i atomer. Världen bombarderar mitt sinne med så mycket skönhet och förundran och förvirring att jag på något sätt måste få utlopp för det. Det måste ut ur mig och på något vis tror jag att det förmodligen inte går, för strömmen inåt är så stark och ibland blir jag bara lamslagen av förundran och då kan jag inte skriva eller säga något alls.

Tårar är bra. Man kan gråta ur sig skönhet kanske. Det sättet har inte varit min starkaste sida. Gråten har liksom suttit fastfrusen och paralyserad, men nu vill den komma ibland. Mina tårkanaler håller på att mjukna. Varma salta tårar, mjuk avslappnad kropp. Jag visste inte att kroppen kan vara mjuk när den gråter. Jag trodde att den måste vara spänd och kämpa emot. Att kämpa emot är så otroligt effektivt om man vill ha en kropp som krampar. Om man gillar kramp ska man spänna sig. Så himla enkelt. Om man gillar mjukhet ska man slappna av. Min kropp har alltid varit smartare än jag, ändå försöker jag vara chef över den. Det är gulligt. 

Men det finns bara jag och Björn ibland tror jag. Jag hör andra människor prata om vakenhet men inte vara vakenhet. De vill komma från huvudet eller hjärtat, men inte själen. De vill inte sitta tysta och titta på snöflingor.

Dessa snöflingor. Jag vet att om jag kunde radda upp dem och jämföra dem så skulle jag få se att inte en enda av dem är någon annan lik. De är unika. De har en färd från molnen ner mot marken och när de träffar marken kan de antingen bli en del av ett snötäcke eller smälta mot kanske våt mark. Deras korta unika liv är över. Trots att atmosfärens temperatur och andra premisser påverkade deras struktur så att de blev perfekta och vackra, eller skellettliknande och ihåliga så gick de alla samma öde till mötes, de föddes och försvann. Som du och som jag.
Och jag fick bevittna dem, deras dans, deras stilla eller galna dans, deras virvlande eller lugna dalande ner på det som vi kallar jorden. Jag försöker förstå att deras liv inte är mer verkligt för att jag råkade se det. Det har inte blivit mer verkligt för att jag har gett liv åt deras kristallvarande med ett besjälande. Det är bara snöflingor tänker jag, men det hjälps inte. Skönheten när de dansar framför mina ögon, kanske till och med fastnar på en av mina ögonfransar är så smärtsamt och ödesmättat vackert att jag nästan går i bitar.
Hur kan man inte se det? Och de behöver inte ens mina tankar och historier för att vara så vackra. Helt utan dem, helt utan mitt besjälande så är de fullständigt fullkomliga i all sin grace. Sättet de kan ta en himmel på. Sättet de kan ta mitt hjärta på. Hur gör dem? Och inte behöver dem mitt hjärta att ta heller för den delen. De bara är skönhet och kan inte rå för det. Med eller utan mig. I en öde skog med stumma tallar utan ögon. Jag måste brista igen.

Så många gånger om dagen och jag vet att mitt perspektiv är så litet och så stort samtidigt. Jag vet att allas ögon just nu, precis som mina, så många intryck, det är bara för mycket. Det är väl bäst att filtrera lite? Men jag kan inte filtrera. En av mina vänner frågade mig lite förvånat tror jag, om jag verkligen förundrades varje dag. Och jag kände en sådan självklarhet. Jag tänkte att det vore mer relevant att fråga om jag någon gång INTE förundras. Jag ÄR förundran. Mitt hjärta ÄR förundran. Ja, varje dag, varje sekund mer eller mindre. Jag försöker dölja det någorlunda för att inte människor ska tro att jag är helt galen, men jo jag förundras hela tiden. Mitt i mitt superCeciliafungerande som spelar ut det ena och det andra beteendet så finns det en blick som tar sig ut och igenom det och hänfört vill röra vid allt runt omkring. Människor, miljöer, stämningar. Jag vill ta på allt, känna på allt, röra vid skönheten med allt vad jag är värd. Strukturer, ljud, ljus, smärta, färger, citrus, fiskfjäll, jorddoft, huden på din hals, det osäkra leendet från en kollega som undrar om hon just sa något hon inte borde ha sagt. Jag vill äta upp den rörelsen i hennes mungipa. Men det går inte. Så jag får skriva ned det. Lämna ut det. Ta in det i mig och sen lämna ut det igen så att jag inte måste skrika.

Jag kan känna den här texten i mina fingertoppar. Men ska avsluta den nu. Jag ska äta lunch, så enkelt och så komplicerat är det.

Jag ska skriva mer, det känner jag nu. Mer vardag. Allt utom vardag.