onsdag 5 september 2018


IRIS ÄR EN BLOMMA 
Flyter och flyter, vi flyter.
På spegelblanka hav med dimman som täcke. Krusas av vågor och dör mot en klippa med dem.
Frågorna har tröttnat, de har druckit allt vin i världen och har nu nått sin botten, de kapsejsade och slogs ut mot ett nybonat golv.
Flyger och flyger, vi flyger.
På rostguldsfärgade tallkronor landar vi, men rastlösheten går att äta när vingarna breder ut sig igen.
Molnbankar är musik som lyfter oss mot nya höjder, djupdyker mot snötäckta berg, bygger ett bo i en glaciärspricka.
Drömmer och drömmer, vi drömmer.
Där är allt sant, upp är ner, ner är upp. Inget existerar utan något annat. Tomhet och Alltet dansar trots symbios. Den älskade blir yr och försöker stanna, men sånt är inte livet. Inget får någonsin stanna. Allt är flyktigt.
Jag vill att vi flyter. Jag vill att vi flyger. Jag vill att vi drömmer.
Jag vill att vi skriker ut vår längtan över nejd och land och lungor.Jag vill att vi sitter tysta med händerna knäppta framför våra blödande hjärtan.
I djupaste förundran och i djupaste skräck vill jag ta in allt i tillit och evighet. Barnets blick. Den gamles blick. Dårens blick. Allas blickar, mina blickar. Allt de kan se.
Ur riktning är vi födda, men vi ska ingenstans.
Låt oss lämna det rike som byggdes av språk och låt oss träda in i det paradis där språket tystnat.
Vila och frid som en snöflinga som smälter mot din underläpp. Och när vi tröttnat låt oss dricka kaos.
Det är i mötet med den symbiotiske som vi blir till.
Det är i mötet med den symbiotiske som vi sedan dör.

Jag vill att vi dör med paradoxerna inristade i vår iris.
Iris är en blomma

Bamsetröjor, dimmande morgnar och köttsåret Slussen



Jag ska inte diskutera idag, inte argumentera, inte kontemplera några stora frågor, inga mysterier ska avhandlas.  Kanske sprider sig detta ickegörande till flera dagar? Till valdagen? Ja, så blir det. Ett ickegörande också på valdagen. Jag tänker inte ens rösta blankt, jag tänker inte rösta alls. Jag vill inte stå på ett bibliotek och lägga papper i en låda.

I morse var Elin mitt stora blickfång, hon hade sin vita stickade bamsetröja på sig, nerstoppad i en sommarkjol, som jag klumpigt sytt ihop i bak för att den var för stor. Hon hade tovigt hår, en vit nalle under armen och sin rosa favoritjacka med guldluva under den andra. Hon var barfota i sina gympaskor, för hon hade glömt att sätta på sig strumpor. Bara, smala, bruna ben, med blåmärken och ljusa hårstrån. Hjärtligt glad inför skogspromenad till skolan. Helt obekymrad. En gammal trött känsla av att min moderlighet borde räckt till att kamma håret på henne, säkrat en mer genomtänkt klädsel och strumpor. Likadant Tim, bara T-shirt, men han frös minsann inte. Och nej visst, lite kallfuktig dimma på morgonen, men solstrålarna kastade redan ett svagt glitter över grusvägen. Elins enorma skönhet och styrkeglädje i detta eklektiska bohemkaos överträffade vida mina smygborgerliga idéer om hur ett propert barn ska se ut då hon välordnat går till skolan.

Ett annat blickfång var dimman. Vit och tjock på morgonen, vaknar alltid så motsträvigt, skulle aldrig komma upp ur sängen om det inte vore för att jag alltid är så sabla kissnödig. Vi använder inte toaletten i husbilen, utan varje morgon, samma sak, jag drar på mig morgonrock och gummistövlar, året om, går i torra, varma morgnar över bränt gräs, fuktigt, daggblött gräs i dimma och svalka, sparkandes i höstlöv med paraply, eller pulsandes genom kolsvarta vintermorgnar i vit snö med flingor dalandes ner i håret, olika väder och årstider, samma sak. Till Servicehuset. Njuter av att vara människa och få möta väder det första som händer på morgonen. Snöflingorna är det bästa. Det fyller mitt hjärta med jubel att bo i husbilen om vintrarna. Jag vet var jag befinner mig varje dag i förhållande till elementen. Väder betyder faktiskt något när man bor som vi gör. Vi mäter temperaturer och luftfuktighet. Vi jagar svalka och skugga på sommaren och planerar och isolerar inför vintern. Det är ljuvligt. Gasolvärmaren som susar. Kanske ska vi köpa en luftvärmare istället till tältet?

När man bor i villa/ lägenhet  i stan skaffar man en täckjacka för att det är senaste märket och för att man inbillar sig att man eventuellt kommer att dö av köld på vägen från ytterdörren till bilen. Eller från köpcentret till busshållplatsen precis utanför där man max väntar 10 minuter på bussen. Får man vänta 20 minuter blir man förorättad. Då är det tur att man investerat i en jacka som duger till en räddningsaktion med fallskärm från en helikopter i en snöorkan. Fabulöst larvigt.
Min känsla för vilka temperaturer som är värda att bli förorättade för har drastiskt förändrats. Om man vaknar mitt i vintern och temperaturen har sjunkit till 10 grader i husbilen så konstaterar man att gasolen är slut, man säger brrrr, går ut i pyamasbyxorna i 20 minusgrader och byter gasoltub, sen ligger man sked med sin älskade och somnar om.

Apropå blickfång i alla fall. Den här morgonen gick jag och Björn på promenad, längs den magiska kustlinjen här vid Farstanäs. Med Olle piggt skuttandes kring benen. Stranden, det spegelblanka vattnet, de höga trotsiga tallarna, horisonten av skog och klippor på andra sidan fjärden, insvepta i magiska bolster av dimma. Ljusspel genom träden som gör en icketroende religiös. Vad ska man säga, jag kan inte med ord ens närma mig vilka känslor av andakt som flyttar in i min kropp vid sådana tillfällen. Då vet jag knappt vart gränsen mellan det och mig går. Det finns ibland något tungt i mitt hjärta som sprängs av den här typen av skönhet. Energin i det orörda i naturen suddar bort allt oväsen i hjärnan, gör hjärtat vilt och vackert och själen ljus och strålande. Lungorna liksom dricker havsluft och magen fylls av någon slags bommullskänsla. Någonstans i periferin finns idén om att jag många dagar sitter instoppad i en kontorslåda inne i stan och vid dessa tillfällen känns de overkliga och smått absurda.

Skärgården överges av människorna i slutet av augusti, i september har det tystnat nästan helt, bortsett från de stora lastfartygen som brummar dovt och långsamt glider förbi bort mot inloppet till Södertälje hamn. När skärgården är bortglömd är den som absolut vackrast. September är min favoritmånad i skärgården. Och maj. För då har människorna inte heller hittat ut från kartongerna, utan de är kvar där inne och trycker på knappar. Ett av livets största mysterier.

Jag försöker stå ut med kollektivtrafiken från Nacka strand, förbi Slussen, centralstationen och till Södertälje. Men det är svårt. Ljudet är det värsta. Ljudet är det sätt som tomhet uttrycker sig på, som allra mest intensivt får min mänsklighet att krampa i ren smärta. Slussen ser ut som en krigsplats. Hela jorden där blöder som ett stort köttsår, lyftkranarna står som otäcka kirurger runt omkring och opererar och opererar. Bussarna rycker och skakar, människors blickar är fastklistrade i mobilskärmarna, ingen ser ut som om de vill vara där. Jag har mina brusreducerande hörlurar på mig när jag tar mig igenom detta vansinne, lyssnar på meditativ musik på högsta volym. Nu har jag börjat fotografera människor i stan för att ha något att distrahera mig med på vägen hem.

Människors ögon och ansikten, fula, vackra, slitna, gamla, missbrukare, unga, arga, glada, möten. Ögonblick. I det finns det en skönhet. Men jag ser den inte, lägger inte märke till den om mina öron terroriseras sönder och samman av oljud. Det är magiskt vad en förändring av ljudintryck kan göra. Däremot märker jag att jag med automatik vill göra dem svartvita. Jag tror att det är ett uttryck för mitt underliggande missmod inför staden. Den gör mig svårmodig, färglös. Alltså svartvit. Men ändå finns där en skönhet, människor är vackra. De vet bara inte om det. Tror det är det jag vill fånga i mina bilder. Att de trots missmodet är vackra och inte ska glömma att de FÅR åka därifrån. Snart är de hemma.

Tror jag ska stanna där. Jag kommer inte att städa idag heller.






fredag 18 maj 2018

En blank canvas


Det här blir en utmaning känner jag direkt. Jag har skrivit förr när jag har varit ledsen, när jag varit arg, till och med uttråkad. Men att skriva från utmattningsdepression... Ja, vi får väl se hur det går.

Jag har varit hemma från jobbet i snart tio dagar. Något hände, jag bröt ihop och tog mig inte samman. Inte som jag brukar. Jag kunde inte skärpa mig. Jag kunde inte skrapa ihop tillräckligt med ångest för att fortsätta. Min viljestyrka räckte inte till. Kroppen vägrade och tankarna lydde inte längre. Acceptans fungerade inte. Ingenting fungerade. Att lyfta ena armen kändes som att försöka rubba bly. That's it. Vilken grej. Verkligen inte min grej i vanliga fall.

Jag brukar plocka ihop mig, vakna på morgonen och tänka bara lite till, en ny strategi, ett nytt förhållningssätt, en ny idé. Och om inte det funkar kan man i alla fall sätta en fot framför den andra. Nu vet jag hur det känns när det inte fungerar att sätta en fot framför den andra längre. Det fungerar... inte alls. Hjärnan kan bli så trött att tankar inte går att tänka klart. De kan dö mitt i en mening och tappa bort sig själva i absolut ingenting. Känslor kan smyga runt och leva sig helt själva i en kropp, helt utan kontroll. En kropp kan släcka ner hela systemet och bara somna helt plötsligt. Stående, sittande, liggade, mitt i en spännande konversation. Och den kan göra det helt själv.

Och sen kan hjärnan så småningom få lite spark och köra igång en stund, bara för att sen gå in i någon slags dimma och bara koppla ner alltihop igen. Läskigt? Knappt läskigt, när hjärnan inte vill längre kopplar den ner "läskigt" också. En kollaps är just precis som det låter. Det kollapsar. Och så får man åka med bara. Kroppen sorterar effektivt bort allt som stör. Ett måste, kollaps. Början till ett krångligt samtalsämne, kollaps. Början till en konflikt, kollaps. Försöka fatta ett beslut, kollaps. Försöka känna skuldkänslor, kollaps.

Rädsla har funkat bäst. Då har jag kunnat formulera några historier som jag har trott på. Lyckats agera på en och annan och tursamt och utifrån stor grace fått se ett antal människor trösta och vara förstående. Förstått att jag är mer älskad än jag trodde. Att fler än jag vet vad skam är. Att andra är mer intresserade av min hälsa än vad jag själv har varit. Att andra bryr sig mer om mig än jag själv gör. Men också att vissa inte är ett dugg intresserade. Det gör mig förundrad. Och förfärad.

Så vem blir man när allt rasar ihop? En blank canvas. Så dramatiskt. Så himla dramatiskt Cecilia. Var kommer alla dessa röster ifrån, allt detta hopplösa överjag som kommenterar allt och kritiserar allt, frågar i varje mening om det finns något här att lära, någon sanning ligger det väl i alla andras åsikter om mitt liv, om vad jag behöver, vem jag är, vem jag borde vara? Vad ska man egentligen bjuda in till? Till detta?

Inte igen. Det är färdigt nu. Jag kanske inte kan bestämma mig för vilka färger min canvas ska målas med inom den snaraste framtiden, men en sak är säker. Jag kommer att välja färgerna själv. Och jag vet att de är många. Jag låter dem vara just nu, men jag kikar på dem då och då. Snart ska jag ta upp penslarna och börja måla. Jag ska bara sova lite till först. Jag känner att det kommer att bli färgsprakande. Det kommer inte att bli en målning a la vitt och fräscht svenssonhem. Jag tycker om lila, rosa och gult. Varför måla sitt liv i vitt, svart och grått. För att alla andra upplever det som vilsamt och fräscht? Det är det inte. Det är analretentivt.

Så himla praktiskt att det finns en säkring i systemet som helt abrupt fattar de beslut åt en som man inte klarar av att fatta själv. Som tvingar ut en i en ärlighet och en sanning som på ett brutalt och skoningslöst sätt kan vråla ut det som man själv helst skulle ha velat fortsätta mala genom förstånd, andlighet, god vilja, vacklande fram och tillbaka och om jag bara gör lite si och lite så och är lite mer förstående, lite mer empatisk, lite mer hit och lite mer dit. Men nä. Kollaps på den. Check.

Att få kollapsa. Att vara en blank canvas, att få bli det någon gång då och då i livet. Det är inget att känna sig skräckslagen inför. Det går alldeles utmärkt att känna en tacksamhet spira. För att man får börja om ibland. Slänga alla gamla dammiga tavlor med mörka kråkslott som passar bäst hemma på en vind med lakan över sig. Ett tavelbål är vad jag ska göra. Bränna skiten.

Och börja om.

onsdag 2 maj 2018

Att känna sig som ett moln vars skugga på jorden människor interagerar med




Att känna sig som ett moln vars skugga på jorden människor interagerar med.


Det gör jag idag. Det gör jag ofta. Är det att betrakta som dissociationens moderkänsla? Jag tror inte det. I mitt stilla sinne så är jag luft, utan känsla för att egentligen vara något verkligt som människor ska behöva relatera till. Jag tänker att jag borde kunna få lämnas ifred. I fred. Men jag förvånar mig själv genom att gång på gång öppna munnen och forma saker som kommer ut som tankar, känslor, oro, åsikter, idéer. Jag vet inte vart de kommer ifrån. Det är som om jag plötsligt börjar regna.

Ibland får språkande mig att känna mig klaustrofobisk, en person på Facebook sa att det nog är för att språket ofta stänger istället för öppnar. Det är sant. Hur man än vrider och vänder på orden så tröttnar de till slut på sig själva. Efter regn kommer solsken. Efter solsken regn. Också mitt eget språkande gör mig klaustrofobisk. Det känns tråkigt. Alla mina argument hit och dit. De faller som regndroppar till marken och försvinner ner i jorden. Ibland ger de näring åt växtlighet, också den vissnar och förmultnar vartefter. Så klart skall allt vatten så småningom tillbaka till havet, dunsta och så vidare och så vidare.

Kanske är det detta eviga kretslopp som tröttar ut mig. Jag vet inte vad jag önskar mig. Att alla var tysta? Att jag vore död, att jag vore i nöd, att jag vore mjöd i någons strupe? Kanske buddhismens idé om Nirvana inte är så dum? Att få vila någon sabla gång. Visst känns det som om någon är ganska trött? I alla fall ibland. Sen kommer en dåres idé om att bli en Bodhisattva. Har jag tackat ja till något så dumt?

Vilket piller ska du ha, det röda eller det blå? Kan man slippa bägge?

Det är orättvist att måsarna får sitta på de tegelröda taken. Det är orättvist att de får svinga sig därifrån handlöst, dyka och helt utan förvarning vända uppåt igen. Så kan det tänkas ibland. Det känns som om det är min tanke. Det är bekvämt att säga jag och obekvämt att tala i tungor.

Det oskuldsfulla, är det verkligen en ursäkt för att vara pain in the as för alla andra? Alla är byggda av oskuld så klart. Att bara se det är att se sig själv med alla ansikten. Men visst kan det trötta ut en ändå? Inte ens ansikten som gör olika grimaser är roliga i längden. Ett skämt är bara roligt första gången.

Ändå ska allt filtreras och kokas och sjuda av liv. Inkorporeras, integreras. Precis hela tiden. Det är jobbigt. Det är för starkt ljus, för starka dofter, för starka impulser och för många möjligheter. Det är en lavin som tar med sig allt i dess väg. Och vi ska förundras och sen skratta. Skratta bort alla fåniga tankar. Skratta bort alla fåniga känslor. Det är ju så förbannat roligt alltihop. Hur länge? Det finns ju ingen tid skrattar skrattet vidare. Jag suckar. Vilken ”jag”, vilken Cecilia? Ja okej, då skrattar vi lite till. Åt det också. Hur länge? Långt efter att vi fått magknip?

Men självklart, det är väl ingen ko på isen? Inte ens en ko under isen är väl en ko på isen? Det är ju bara en ko. Om den inte är indisk förstås.

Impulser kan sin sak. Jag behöver inte anstränga mig för att skriva den här texten. Inte anstränga mig för att kämpa med än det ena än det andra. Behöver inte anstränga mig för att bli trött av tröttheten. Tröttheten tröttar ut sig självt. Känner sig inte negativ heller. Bara trött helt enkelt. The mind on top of mind är effortless is sin kompetenta ansats att övertänka sig till kollaps. Lika effortless är jag när jag vill ducka och dra mig undan. Det sker alldeles av sig självt.

Så visst finns det fred. Jag är så klart i fred. Och krigar samtidigt. I vapenvila just nu? En man ska döda, en kvinna föda och människan blöda. Så fiffigt balanserad all dualitet. Eller illusionen om den. Som sveper omkring där nere på jorden och talar med min skugga.

Man kanske skulle lägga av kaffet?

torsdag 15 mars 2018

Organisationsmöte 2018 - HELP ME I'M GOING CRAZYYYY!





Välkomna hit idag. Det är så roligt att se att så många av er kunde komma. Idag ska vi prata ihop oss och hitta lösningar och stöd för ett antal områden som vi har identifierat och ser att vi måste agera kraftfullt inom för att sen kunna rulla in det nya och då samtidigt undvika de flaskhalsar som nu uppstått. Men för detta krävs en bättre kartbild och en intensifiering av fördelningen av resurser och då måste vi jobba mer och bättre så att vi kan säkra verksamheten ur ett arbetsmiljöperspektiv. Det pågår nu överallt olika utvecklingsarbeten innanför ramen för de frågor som vi identifierat som genomgripande och prioriterade. 

De frågor som har absolut störst vikt är de kommunikationsinsatser som krävs från en funktion till en annan, det handlar så klart mest om karriär och utvecklingsvägar men också om stödverksamhet och kärnverksamhet och det handlar självklart om ett partsgemensamt behållarperspektiv. Vi väljer under den här avtalsperioden att satsa på den individuella utvecklingen genom ett antal avstämningsstationer där vi har valt att prioritera sjösättningen av ett antal system, som alla bidrar till att stärka den breda dialogen och därmed också våra kompetensprofiler. 

Det är viktigt att vi nu låter oss lotsas genom en tydlig dialog som är både enkel och transparent, men för att uttrycka det lite spetsigt och rakt på sak så behöver vi ha en förfinad spelidé och behålla de resurser vi har och inte gå på halvhalt. Det är helt magiskt att vi nu som ledningsgrupp haft förmånen att få uppleva den samverkan och öppenhet som finns där ute i organisationen och som gör att vi nu kan satsa våra resurser mer på basplattan så att säga. Som exempel kan nämnas den stukade IT-avdelning som nu frodas och levererar. Vi vet att vi alla kan göra den resan och förflyttningen om vi bara som sagt jobbar bort stuprören. 

Självklart kan vi inte göra detta själva utan vi måste tillsammans sluta åtgärda de akuta symptomen, detta genom att bli tydligare som kravställare och att inse att vi kanske inte kan se runt hörn. Vi får helt enkelt lägga oss lite mer i framkant och förebygga, det är det vi tror på i den här organisationen och att inte återuppfinna hjulet, det är inget klokt sätt att utnyttja våra resurser på, det får oss att studsa tillbaka på ett kroniskt sätt. Istället ska vi nu renodla gränsytorna och klustra empirin. På den vägen har vi alla vandrat och vi har nu identifierat en målbild. Det finns dock fortfarande hinder i vägen såsom  signaler som man fångat upp. Men givet den målbilden så finns det ett antal framgångsfaktorer. 

En av dem är att trycka fram ägarskapet och erbjudandet, även om gränsytorna ännu inte är helt klara. Men så fort vi hittat skaven internt och gjort en riskbedömning, som i dagarna tros bli klar så kan vi sluta trippelarbeta och tappa bollar emellan varandra. Och bara det är ett steg i rätt riktning. Att tillsammans förfina våra interna gränssnitt  och tillsammans skapa tid för det medarbetardrivna arbete som vi är så stolta över skapar ju förstås en frisläppt kompetens så som vi önskar. Vi tror att det är ganska både prickigt och randigt och rutigt.

 Ja alltså hela styrfilosofin är att medarbetarkreativiteten tar oss framåt med fullt fräs och vi ser inga risker med det, utan det är bara att staka ut en riktning. Och i det är det viktigt att signalera varaktig uthållighet. Nu har vi inte riktigt landat rätt här ännu när det gäller funktion snarare än person och vi har tyvärr byggt in motsättningar i vår organisation men det är viktigt att skapa tid att prata och reflektera. Utvecklingen försinkas som sagt men det kan undvikas om vi vänder oss till 1.a eller 2.a linjen och inte till person, det säger ju sig självt. 

Tryck tillbaka frågorna bara så att de inte kortsluter vårt system. Och när det gäller vår stukade självbild som avdelning så måste vi förstå att om inte vi gillar oss själva så gillar ingen annan oss heller. Vi kommer aldrig att bli bättre än vi är tillsammans. Så om vi slutar att kasta den här soppåsen framför varandras dörrar så kanske vårt varumärke får en chans att frodas och vårt inre liv kan blomstra. I den kontext vi befinner oss i så är det här kanske ett rött skynke, men det ÄR väldigt mycket teamet och vi och vi får bara kritik för det vi INTE gör. 

Så därför är det dags att återigen flytta fram positionerna och börja jobba mer med den interna organisationskulturen. Vi är dem vi är och får fantastisk feedback för att vi börjat i det lilla och sen jobbar oss uppåt mot det stora. Det är som sagt de nya kollegorna som smittar av sig på oss men även tillbaka på de schabloner för utveckling som ju är våra verktyg för att korta inlärningsresan. Allt det här kommer så klart att påverka och lägga grunden för ett inriktningsbeslut som presenteras på nästa stormöte. Det bådar i alla fall gott framåt och kuggfrågan är som vanligt hur vi kan göra det vi gör bra idag ännu bättre i framtiden.

Det var det hela
Tack

onsdag 14 mars 2018

Varmt välkommen




Låt oss vila i den tid som var innan vi ställde en första fråga. Det behövs inga frågor. Det finns en verklighet som är helt oberoende av frågor och svar så vi kan slappna av om vi vill. Det är helt okej. Vi kan vilja saker eller låta bli. Våra tankar är ändå som tourettes fast uttalade i det dolda. Helt oskuldsfulla. Like a river of shit or gold or whatever. Vad vi gör eller inte gör, hur vi lever. Det har inget med något att göra överhuvudtaget. Den bara finns där hela tiden, inbjudan. Så nära att den inte går att skilja från oss själva. Den är oss själva. Vi kan lugnt skrota på och göra fel eller rätt, ingen bryr sig. Inte egentligen. Att inte ställa en fråga kan vara en direktlänk till absolut verklighet, om du vill. Bara låt bli frågan. Låt den vara. Bädda ner den i sängen, stoppa om den och säg god natt. Den kan sova nu. Du kan vila nu. Eller låta bli. Verkligheten är absolut, både med och utan frågor.

Ingen behöver svara, för det här är ingen fråga. Uppvaknande är ingen fråga och inget ”men”. Det är ingen tolkning och ingen utredning. Det är inget som behöver bevisas. Inget som kan vinnas, bevaras eller förloras. Det som påminns om är att vi inte behöver krångla. Det är sett att det inte behöver krånglas. Men vi får krångla. Det är generöst och givmilt. Flödande generositet i oändlighet. Vi får kämpa också. Vi behöver inte kämpa, men vi får. När som. Välkommen att kämpa. Välkommen att vara rädd. Välkommen att göra bort dig och veta minst. Välkommen att glänsa och veta mest. Välkommen att verka minst upplyst. Välkommen att vara Guru. Ingen bryr sig. Det är inte viktigt. Inte viktigt om du tror att du är upplyst eller om du tror att jag är det. Inte viktigt om det verkar som om det finns någon där som håller på att somna om, eller någon som inte har vaknat på riktigt. Ingen bryr sig. Men vi får ställa de frågorna. Vi får göra vad som helst. Men vi behöver inte. Det är det som är så fantastiskt. Att vi faktiskt inte behöver det. Vi får kyssa Guruns fötter eller spotta på dem. Eller låta bli dem helt och hållet.

Det finns en så otroligt fin avslappning i detta varande. Det fanns där innan din första fråga och ditt första men. Det finns där nu efter en biljard frågor och en biljard men. Visst kan du fortsätta ställa en biljard frågor till, men du kan också låta bli.  Och vila en stund. Vi kan tro eller låta bli. Vi kan agera eller vara passiva. Tro på att det är viktigt att det goda vinner eller att inget spelar någon roll. Välkommen att tro på mening, välkommen att tro på alltings absoluta meningslöshet. Vi får gråta över att allt är hopplöst, vi får förundras över det stora mysteriets vidunderlighet. Det är okej. Vi är okej. Vi är vackra och fula. Ibland vill jag kämpa, ibland vila. Ibland vill jag tro att jag finns, ibland vill jag tro att jag inte gör det. Ibland vill jag använda språket som om jag vore ett subjekt, ibland ett objekt och ibland som om jag vore en betraktare, ibland som om jag vore en själ, ibland som om jag vore Gud, ibland som om jag vore Satan och ibland inte alls. Ibland vill jag använda språket som om det vore ett svart hål, en tyst evighet. Och ingen bryr sig. Jag får det, men jag behöver inte det. Inbjudan finns där hela tiden. Att låta bli.

Och då blir det sett igen, den lilla leken. Icke picke pö, bodde på en ö, ön börja brinna, alla börja springa, utom Icke picke pö, för han var redan dö’. Lekparken är oändlig, så är vi, så är du och jag och alla. Du tuggar tuggummi, jag dricker kaffe. Jag gör lappar med en pojke som går upp ur sängen. Jag fotograferar isflaken vid nacka Strand, jag hör en dammsugare surra, jag åker hiss, jag blir arg, jag blir lycklig. Jag skriver inlägg som lyser upp hela jordklotet, jag skriver inlägg som sätter hela skiten i brand. Och ingen bryr sig. Verkligheten andas in mig och ut mig. Jag tror att jag vill. Jag tror att jag inte vill. Jag tror att min tid ska användas till det eller det. Att jag är på rätt väg och sen på fel. Och verkligheten andas in mig och ut mig. Och dig och dig. Och vi är så välkomna att andas vi också. In varandra och ut varandra. Och vi kan få tro att vi får välja själva. Och vi kan få tro att vi inte får välja själva.

Vi kan också få tro att det finns ett oberoende jag eller att det inte gör det. Att det finns en scen där vi alla är aktörer, eller att också det är en bild, en tourettes-tanke som ingen i själva verket någonsin har tänkt. Det är inte viktigt. Det betyder ingenting. Det är klart som korvspad. För enkelt och för svårt. Alldeles för svårt för att vi ska kunna diskutera det och alldeles för enkelt för att vi ska kunna låta bli. Det är vackert, det är innerligt. Förskräckligt och ytligt. Men inget att ifrågasätta. Vi behöver inte det. Men vi får.

Det kan tyckas vara en växling mellan lek och avslappning. Eller kamp och frid. I själva verket är det inget av dem och bägge samtidigt. Välkommen viskar det. För evigt och här och nu. Varmt välkommen.

onsdag 7 mars 2018

Jag hoppas att det här samhället misslyckas



Vad gör det egentligen med människor att konstant höra att de är helt unika och att alla kan om de bara vill? Och hur lång tid får det ta utan att detta unika börjar arta sig, innan man börjar misstänka att det kanske inte riktigt stämmer att man är så himla unik? Det finns ju trots allt ett medelvärde och en normgrupp av en anledning. Är det inte ganska uppenbart att att ens så kallade vilja inte riktigt räcker till eftersom omständigheter på något mystiskt sätt verkar tycka annorlunda och dessutom redan från början har värdesatt vissa insatser som tio gånger högre på statusskalan än andra. Detta på helt irrationella grunder, då vissa av dessa insatser (i fler fall än lovligt) varken går att härleda till intelligens, begåvning eller nedlagd tid.

Det finns något slags magiskt tänkande i detta positive thinking, som känns helt uppåt väggarna. Att diskutera vad som är lyckat är så klart tycke och smak, men ett mått på det är väl vem som får ha ordet och tycka och tänka på ett sätt som hörs och syns? Eller som kan tjäna pengar på sina idéer eller insatser. Vissa plockar hem poängen på att ha ett trevlig efternamn, vissa först i döden när Gud ska sätta poäng på synder versus dygder och vissa genom att visa så mycket hud på youtube och säga så korkade saker att folk vill titta på en bara för att man är så våpig att ingen tror att det är sant. (men det är det fömodligen – hualigen). Samma tveksamt intelligenta individ kan sen få skriva böcker som blir publicerade och föreläsa om entrepenörskap. Om någon blir sur över det eller ifrågasätter det minsta lilla så är man ogin, omodern och förmodligen inte tillräckligt feministisk heller. Det är väl JÄTTEkul för hennes skull och jättebra för alla unga tjejer att få en så fin förebild. Hon visar verkligen att man KAN om man vill och att TJEJER också kan. Ja, absolut genom att vara korkade ,klä av sig och sälja reklam för diverse skönhetsprodukter och skönhetsoperationer som INGEN behöver. FETT feministiskt.

Allt är så otroligt förvirrat just nu när man kan tjäna pengar på att vara en överviktig 20-åring i fula kläder, hemmaboende hos mamma, spelandes spel för 8-åringar och låta som om man hade en kombination av alla diagnoser som finns. Också detta på youtube. Jag såg en film för länge sen som jag inte kommer ihåg vad den hette. Den handlade om amerikansk white trash kultur, där feta amerikanska vuxna män satt på toalettstolar med dropp, käkandes skitmat och spelade våldsspel. Mycket praktiskt, de behövde aldrig gå ut. Igår såg jag ett videoklipp på youtube med en tjej som hade beställt hem kläder från postorder som hon skulle pröva framför sin lillebror, som konstaterade att hon i en vit silkesbody med genomskinlig underdel såg ut som en hora. En miljon visningar. Så klart. Det säger kanske en del om henne och hennes bror, men ännu mer om oss andra som tittar på skiten.

Herregud, jag måste väl inte titta på sån smörja då? Nej, absolut, det gör jag inte särskilt ofta. Men Tim och hans kompisar som är åtta gör det. Och tjejer sitter och matar sig med hur mycket skit som helst. Varenda tonåring på youtube idag pratar och ser ut som dokussåpatjejer helt utan hjärna eller integritet. Och vi vuxna typ skrattar lite och lägger huvudet på sned som om det vore lite gulligt. Det gör mig så jävla missmodig. Det är som om evolutionen går baklänges. Så himla tjusigt, människorasen utvecklades framåt till år ungefär 2000 (förmodligen inte så långt ens) och sen började den backa. Och Sverige backar. Det har blivit ett otryggt och ihåligt land. Jag vill inte bo här längre. Det känns som om vi fullständigt har tappat greppet om allt vad värderingar heter. Ungdomar är mer förvirrade än någonsin och blandar feminism, ”slutblaming” (japp också det ärvt av den fantastiska amerikanska kulturen) och fritt sex med något som nästan liknar katolicism från 1500-talet. Generellt verkar ingen av dem ha en inställning  till sina kroppar, sin sexualitet eller till relationer över huvud taget som känns skön. Utan de är helt i klorna på allt utom sig själva. De har ingen glädje, inget att hålla sig i, ingen integritet, ingenting.

Klart att det är enkelt och smidigt att avfärda allt jag skriver som att alla förfasar sig över de yngre generationerna och alltid har gjort det, men jag vetefan. Jag har aldrig tidigare i mitt liv känt mig så ledsen över att behöva se mig omkring. Jag tycker liksom att det känns som om vi har passerat alla rimliga gränser för vad som känns okej, så det känns knappt som om det går att ta upp en diskussion, det är så jävla beyond fucked up. Pratade igår med en mamma vars dotter hade fått höra att hon och hennes kompisar inte fick komma på en fest om hon inte gick med på att ligga med den som anordnade festen. Ta en för laget för fan!

Skolan är helt värdelös, under all kritik. Jag kämpar och kämpar för att min son skall kunna ha det bra i skolan, men det börjar bli vardagsmat med våld och kränkningar. Han har blivit sparkad i huvudet och misshandlad så många gånger att jag inte ens har räkningen på det längre. Och vi bor i en rik förort till Stockholm med ”bra skolor”. Hur jävla illa är det i så fall på andra ställen? Hans klasskompis blev rånad av ett gäng vuxna män precis utanför skolan för några veckor sen. Jag tvivlar på att det blir bättre för att man byter skola. Det är omständigheter, vilken lärare man råkar få etc som avgör, så det finns liksom inget att hålla sig i. Att man ska få VÄLJA skola är dessutom ett jubelskämt. Man får ÖNSKA en skola, men alla bra skolor är fulla, så då blir man lotsad någon annanstans.

Och jag saknar så fruktansvärt riktiga människor som besitter lite sabla visdom och common sense. Och jag menar inte bara akademikersmarta, utan smarta på det där sättet att de samtidigt besitter tillräckligt med integritet för att ifrågasätta trender också inom sitt eget gebit. Som tänker själva. Utanför ramarna om det behövs. Som inte stressar sönder hela sina liv och jagar lycka borta vid pensionens horisont där jag redan sett för många dö, antingen av identitetskris eller hjärtinfarkt. Jag längtar efter dem som vill stanna upp och faktiskt börja om det här samhället. Jag kan känna mig farligt trött på allt ibland, som om jag knappt tycker att den här kulturen är värd att rädda längre. Kan ibland känna en sån hopplöshet att det känns som en bra idé om att allt bara flög i luften så att vi fick ett cleen slate att börja om på. Och så skrapar jag ihop lite lycka och glädje från mina nära och kära och fortsätter kämpa för mina små där hemma som ska ut i den här skiten. Försöker peppa dem att plugga samtidigt som folk tjänar pengar på ren dynga. Om alla där ute ändå bara vill konsumera skit, så är det väl lika bra att uppfostra barn som producerar skit? Eller ska de bli sjuksköterskor och lärare så som dessa yrken ser ut idag? Det är ju ett jävla skämt, de överlever ju inte utan att bli sjukskrivna och gå på knäna och får inte ens betalt för det.

Jag försöker verkligen selektera och skydda min hjärna från att bli helt lobotomerad av idioti och kanske ännu mer mitt hjärta från att bli helt krossat under all den här skiten, men ibland bara går det inte. Mitt hjärta råkar vara av den arten att det inte kan rå för att det krossas, gång på gång. Och min hjärna säger förnuftigt att det är något jag ska vara glad för, eftersom motsatsen innebär ignorans och att snart bli lika sjuk som samhället i stort. För det tycker jag att det är. Riktigt duktigt sjukt.

Om jag var helt fri att göra det jag tror på, så skulle jag redan imorgon ta mina barn under armen och aldrig sätta dem i en svensk skola igen. Jag skulle ta dem och Björn, sätta mig i husbilen och dra. Skriva ut dem ur det här jävla landet och sticka ut i världen. Tror att de skulle lära sig mycket mer genom att besöka länder där det behövs volontärarbete, att engagera dem i miljö och människor. Lära sig om kulturer och religion, medkänsla, ömhet, empati och kärlek. Att för allt vad det är värt öppna deras ögon för de större perspektiven där vi som människor verkligen kunde göra något för varandra som betyder något. Och att leva i det nu, som slarvigt av stressade företagsmänniskor som just varit på en inspirationsföreläsning via jobbet slänger sig med som en oneliner i lite väl valda situationer som råkar ge status. Jag tycker att det är viktigt att vara i nuet säger de med tomma blickar och nickar som om de fattat något. Okej, men gör det då. Se dig omkring vad som verkligen händer just precis NU och fatta läget.

Sen kan jag precis som alla andra upplysta sätta mig ner och fnittra bort att allt ändå är som det ska, men det känns inte längre sant i hjärtat. Visst är det ultimata vakna som en läskig blandning av nihilism och humor på ett absolut plan, men upplevelsen att vara här, sann eller ej, är på grund av en aning erfarenhet svår att vifta bort. Varandet är ingen irriterande fluga som går att vifta bort. Eller visst det går, men det känns inte särskilt relevant just nu. Den universella kärleken som brinner i hjärtat däremot. Den känns relevant. Mer relevant än någonsin faktiskt.

På ett plan kanske vi alla är unika och kan göra vad vi vill och drömmer om. Men kanske är det inte längre en relevant utgångspunkt. Det kanske är drömmarna i sig som är fel. Och viljan också dessutom. För om det är människors drömmar och vilja vi ser förverkligas runt omkring oss nu, så skulle jag nog önska att fler människor misslyckades. Jag vill att hela jävla samhället ska misslyckas nu så brutalt att vi kan vakna upp någon gång ur den här mardrömmen och börja om.

Det är vad jag vill.

IRIS ÄR EN BLOMMA  Flyter och flyter, vi flyter. På spegelblanka hav med dimman som täcke. Krusas av vågor och dör mot en klippa me...